Den här veckan släpps min nya bok Spionjakt i folhemmet som handlar om IB-affären som avslöjades i tidningen Folket i Bild/Kulturfront 1973. Den handlar förstås främst om Peter Bratt och Jan Guillous arbete med att avslöja organisationen och hur de dömdes av det svenska rättssystemet. Historien har berättats många gånger men kanske aldrig lika ingående som i den här boken. Jag är övertygad om att även den som är hyfsat insatt i frågan blir förvånad över en del av det jag tar upp.
Min avsikt har inte varit att teckna en hjältehistoria även om jag i likhet med de flesta är kritisk till domen mot IB-avslöjarna och hur de ansvariga agerade. Min avsikt har varit att ge en så sann bild som möjligt såväl av hur avslöjandet gick till som av vad IB var för organisation och socialdemokraters inblandning i verksamheten. Jag har läst oerhörda mängder av utredningar, rättsliga handlingar, artiklar, böcker och annat som skrivits och också intervjuat många av de inblandade, Bratt och Guillou förstås men även flera IB-agenter och andra med insyn i det som hände.
IB-affären utspelade sig delvis mot bakgrund av den kritiska situationen i Mellanöstern, något som ju fortfarande i hög grad präglar regionen och som aktualiserats med Hamas attack på Israel. Stödet för Palestinarörelsen var aldrig en lika stor fråga på 1970-talet som till exempel stödet för det vietnamesiska folket. Men det fanns aktivister inom vänstern som ställde sig på den palestinska sidan och det fanns ett terrorhot från palestinska organisationer som sysselsatte underrättelsetjänster i många länder, även i Sverige. Det här var en viktig fråga för Jan Guillou som var aktiv i Palestinarörelsen och detta präglade en del av IB-artiklarna.
En central person i sammanhanget, som jag också träffade, var IB-agenten Gunnar Ekberg som infiltrerade den svenska vänstern. Avsikten var bland annat att spåra kontakterna in i palestinska grupper som terrorstämplade PFLP, Ekberg och IB samverkade tätt med den israeliska underrättelsetjänsten. Synen på terror ledde till en schism i den svenska palestinarörelsen där de mest militanta kring Göteborg och starten av KFML(r) ansåg att våldet var nödvändigt medan en majoritet var mer kritisk. I den senare kritiska gruppen fanns många namnkunniga personer som journalisten Göran Rosenberg, författaren Göran Palm och även Jan Guillou och hans dåvarande fru Marina Stagh som senare blev översättare och arabist.
Anna-Lena Lodenius 