I veckan skrev jag ett debattinlägg i GP med anledning av det italienska valet. Där förklarade jag att det än så länge är skillnad mellan hur den politiska situationen ser ut i norra och södra Europa. I norra och västra Europa går väljarna ofta tillbaka till stabila traditionella alternativ om det krisar. I södra Europa är förtoendet för politikerna så lågt, och för hela det etablerade samhället, att det har skapats ett nytt etablissemang av populistiska partier som i det italienska fallet totalt dominerar politiken.
I texten skriver jag bland annat:
”SD har ökat stadigt sedan starten 1988, vilket är unikt. Alla andra liknande partier åker berg- och dalbana. Att hamna i regeringsställning brukar straffa sig eftersom partier som befunnit sig i högljudd opposition måste börja ta ansvar för politiska beslut. Sannfinländarna sprack, norska Fremskrittspartiet lider fortfarande av sviterna efter nästan två mandatperioder i en högerregering. I länder som Danmark och Nederländerna har stödet för SD:s systerpartier sjunkit sedan de utmanats av extremare alternativ. I Italien däremot föredrar en majoritet av väljarna högerpopulistiska eller nyfascistiska partier som blivit något av det nya etablissemanget, och som tillsammans fick bortåt 60 procent av rösterna i valet.
Italien har ofta haft regeringar som bestått bara av högerpopulister av olika slag. Kanske för att tilltron till de övriga politikerna är så lågt. Italien har sett trettio premiärministrar de senaste trettio åren, vilket är någon slags rekord (att jämföra med exempelvis Tysklands tre eller Spaniens fem). Korruption och skandaler har präglat italiensk politik i decennier, och kantat även karriären för populistiska ledare som Berlusconi. Ändå har han fått förtroendet att leda flera regeringar med allianser bestående av liknande partier som hans eget. På senare år har framför allt Lega haft ett stort inflytande över landets politik, och den likaledes skandalomsusade partiledaren Matteo Salvini satt som vice premiärminister en kort period kring 2018./…/
Italiens bröder emanerar ur ett parti som bildades av tidigare anhängare till diktatorn Mussolini strax efter det andra världskriget, och som satt med i flera av Berlusconis regeringar. Giorgia Meloni blev den yngsta ministern någonsin i landet 2008 och blev partiledare för Italiens bröder 2014. Hon har inte oväntat liknats vid Marine Le Pen, och vill gärna framstå som kvinnornas alternativ, samtidigt som hon förordar en politik som snarast går emot jämställdhet mellan könen. Meloni har bland annat utmärkt sig genom att agera för att gränsen för att få abort ska sänkas. Åsiktsmässigt befinner hon sig egentligen närmare Ungerns auktoritära ledare Victor Orbán, och till skillnad från Le Pen försöker hon inte distansera sig från sitt partis fascistiska förflutna (Le Pen uteslöt sin egen far ur partiet just på grund av anklagelser om extremism). Högerpopulisternas inflytande har bidragit till att det varnats för att Italien håller på att bli en illiberal stat där skyddet för till exempel flyktingar och etniska och kulturella minoriteter urholkas. /,,,/
Än så länge tycks kriser av olika slag i norra och västra Europa medföra att väljarna återvänder till de trygga gamla partierna. Men vad händer om förtroendet för politikerna krymper ytterligare och kriserna avlöser varandra i allt högre takt? Till sist kanske norra Europa närmar sig länderna i Sydeuropa där de gamla partierna får se sig fullständigt omsprungna av radikalare alternativ. Med det följer i så fall en rad ytterligare frågor att oroa sig över, utöver respekten för mänskliga rättigheter, som hur det ska gå med EU-samarbetet, säkerhetspolitiken och relationen till Ryssland.
Anna-Lena Lodenius 