Anna-Lena Lodenius

Jag får ofta frågan från människor som undrar hur jag står ut med alla påhopp som jag möter som bloggare. Ibland undrar jag själv. En av de senaste kommentarerna är av det slaget att jag valt att lyfta upp det till blogginlägg för allmän beskådan. Här finns det ursprungliga inlägget som det handlar om.

”jocke sa…
anna-lena: det hade liXom varit klädsamt om du hade haft lite ödjmukhet inför din mindre sofistikerade och intelktuella läsare. alla kan inte vara uppsjåade journalister.
för övrigt är vad jag är ute efter väl solklart. varför tar du ett citat ur sitt sammanhang (sammanhanget är som framgår från andra kommentarer en kritik av macho-anda och hyllande av våld för våldets egen skull) och försöker få det att framstå som om det handlar om våldskåta pyskopater, när din poäng (när du ställs mot väggen) är något helt annat?
Din poäng är enligt dig själv att du inte gillar politiskt våld. men ditt inlägg kommunicerar något helt annorlunda. antingen är du jävligt dålig på att kommunicera (vilket är trist för en så välkänd journo som du), eller så använder du medvetet citat på ett felaktigt sätt.
när jag en gång läste en B-kurs på högskolan fick vi lära oss att man skulle använda citat så att anknöt till kontexten och inte för att göra ovidkommande poänger. jag tänker att det är något du också borde ha hört vid ett eller annat tillfälle.
med andra ord. vill du säga att du inte gillar politiskt våld, använd citat så att det kommunicerar det. ditt inlägg hade då kunnat se ut till exempel såhär:
”AFA tycker jag är dumma, de använder våld mot nazister vilket jag har moralisk betänkligheter mot. de gör de för att de tror att det är taktiskt rätt. de säger att: ”… kompisar… järnrör… skor…”
Fy på AFA som slår nazister för att få bort dom från gatan, det är mycket bättre att skriva böcker som bara miljöpartister läser. hurra för mig!”
då hade du använt citat i rätt kontext. nu har jag gjort samma poäng fyra gångar. jag tror övertydlighet är ordet du letar efter, så ingan ”jag fattar inte”- svar tack.
vänligen,
inte AFA, men antifascist”

Några reflektioner:

1) Personen i fråga kan inte stava men framhåller ändå att han gått på högskolan.
2) Den mästrande tonen.
3) Huvudkritiken i inlägget är att jag inte förstår att det är mycket finare att slåss målmedvetet och planlagt än av ren lust och för att visa sin machoinstinkt. Nej, det förstår jag faktiskt inte. För mig är det nästan tvärtom.
4) Citatet som kommentaren handlar om (ur en AFA-skrift) blir inte mindre graverande om man läser hela texten.
5) Är det ett skämt, eller en högerextremist som skriver för att misskreditera motståndarna? Ingen aning, men det liknar andra kommentarar jag fått.

Som bonus kommer här ytterligare ett exempel ur samma lilla skrift:

”Det är ibland (ofta?) svårt att träffa struphuvud, knän och ögon i ett slagsmål. Satsa på att slå mot ansiktet i stort, solar plexus och, om du slåss med en kille, kuken. Det är otrevligt att bli slagen i ansiktet. Med lite tur kan du spräcka ett ögonbryn och då börjar det ofta blöda en hel del del, så att personen du slår blir rädd och tappar fattningen. Om man slår mot magen kan man orsaka ganska mycket smärta med en ganska dålig träff, och om man träffar bra får personen man slår väldigt ont.”