Anna-Lena Lodenius

Hur står det till med den våldsbejakande extremismen?

Fredagen den 10 maj höll demokratiprojektet IDEDI en nätverksträff på Fryshuset kring våldsbejakande extremism. Vi var flera talare som inledde med att försöka ge en lägesrapport. Denna del av seminariet spelades in. I panelen deltog bl a Jonas Trolle, ledare för verksamheten vid Center mot våldsbejakande extremism, CVE, Amir Rostami som forskar kring kriminalitet och politiskt våld, Robert Örell som arbetat i många år med Exit-verksamhet för f d nazister på Fryshuset och kriminologen Camila Salazar. Min korta insats kommer efter drygt 29 minuter. Vi var ovanligt samstämmiga, men kom med olika aspekter på ämnet.

UPPDATERAD: Så gick det för högerpopulister och nationalister i EU- valet

Den totala sammanställningen av resultatet i EU-valet visar att det hänt intressanta saker med högerpopulistiska och nationalistiska partier på nationell nivå. Jag gör inga anspråk på att presentera en fullständig lista men här är några iakttagelser. Jag tar jag även upp mer fascistorienterade partier, i de fall det finns sådana. Jag reserverar mig för att de siffror jag hittat i vissa fall inte är de slutgiltiga.

Belgien: Vlaams Belang, som samarbetat med Marine Le Pen och de andra i ENF-gruppen, gjorde ett rekordval och ökade från 4,3 till 11,5 procent. Mer nertonat nationalistiska Ny-Flamländska Alliansen backar till 13,5 proc (16,8 2014) men blir ändå störst.

Bulgarien: Högerpopulistiska nationella rörelsen, INRO, backar några procent och hamnade på drygt 7 procent men ligger flera procentenheter över partier som nationalpatriotiska Ataka och populistiska Volya.

Danmark: Dansk Folkeparti tappade ungefär hälften av stödet jämfört med EU-valet 2014, Knappt 11 procent ger en fjärdeplats (2014 fick DF 26,6 procent och blev störst). DF har bl a tappat till nya extremare partier som Nye borgerlige och Stram kurs som vill deportera alla muslimer och vars partiledare bränt Koranen i bacon! De verkliga vinnarna var dock det liberala regeringspartiet Venstre som fördubblade antalet mandat.

Estland: Nationalkonservativa och EU-skeptiska Ekre ökade till 12,7 proc (4 proc 2014) och kommer in i EU-parlamentet för första gången. Partiet har högerextremistiska inslag och vill t ex att ester ska föda fler barn för att säkra en rätt sammansatt befolkning.

Finland: Sannfinländarna fick 13,8 procent vilket pekar på att partiet håller på att återhämta sig efter krisen då det splittrades och partiets ministrar i regeringen bildade ett eget parti, Blå framtid (som redan verkar ute ur bilden). Partiets andra mandat går till en man som är dömd för misshandel och sexuellt antastande av en kollega.

Frankrike: Marine Le Pens nationella rörelsen, RN, (tidigare Front National) blev största parti med 23,3 procent.

Grekland: Fascistiska Gyllene gryning halverades, från 9,4 till 4,9 procent. Ny demokrati, som närmast kan beskrivas som konservativt men som regerat med vänsterpopulistiska Syriza, tog en klar ledning (33,3 proc) över Syriza som gick ner till 23,7 (26,6 2014).

Italien: Lega, tidigare Lega Nord som också ingått i ENF, ökade med 6,2 procent och blev det överlägset största partiet med 34,3 procent. Populistiska Femstjärnerörelsen, som blev större än Lega i det senaste nationella parlamentsvalet, backade till 17 procent, och hamnar på tredje plats efter vänsterns PD som rasade från över 40 procent till 22,7. Det kan även noteras att den skandalomsusade veteranen Silvio Berlusconi fått en plats i parlamentet. Det återstår dock att se om han tänker inta stolen, han avbröt valrörelsen för en akut tarmoperation och är 82 år.

Lettland: Den högerpopulistiska koalitionen NA fick 16,4 procent och kom på tredje plats.

Litauen: Nationalkonservativa populistiska Partija Tvarka ir teisingumas, Ordning och rättvisa, backar från drygt 14 till 3 procent och tappar sina två mandat.

Nederländerna: Frihetspartiet med ledaren Geert Wilders riskerar att åka ut ur EU-parlamentet och förlora sina fyra mandat eller bara behålla ett, partiet ligger på drygt 4 procent. Väljarna tycks ha gått till nybildade högerpopulistiska, invandringsfientliga och EU-skeptiska Forum för demokrati, FVD, som hamnar kring 11 procent och får tre mandat. En av stolarna intas av den frispråkiga ledaren Thierry Baudet som jämfört Jean-Claude Juncker, avgående ordförande för EU-kommission, med Hitler och Napoleon i fråga om synen på Ryssland.

Polen: Det auktoritära nationalkonservativa regeringspartiet Lag och rättvisa, PiS, ökade kraftigt och fick 45,6 procent. KNP, som grundades av den numera avpolletterade kontroversielle Janusz Korwin Mikke som var en följetong i EU-parlamentet med sina djupt rasistiska och fördomsfulla uttalanden, fick drygt 6 procent och tappade ett mandat, tre återstår.

Slovakien: Högerextrema Folkets parti – vårt Slovakien, ofta kallar Kotleba efter sin ledare, gick framåt kraftigt och hamnade på cirka 12 procent. Partiet förespråkar rashygien och ledaren talar väl om krigsåren då Slovakien lydde under Nazi-Tyskland. Kotleba lär få svårt att hitta allierade i parlamentet.

Spanien: Nya Vox blev femte största parti med drygt 6 procent (något lägre än de 10 procent partiet fick i senaste parlamentsvalet). Vox är ett nationalistiskt parti som motsätter sig Kataloniens självständighet. Toppkandidaten Jorge Buxadé är en jurist som kandiderade på 1990-talet för falangisterna, en nationalistisk grupp grundad på 1930-talet som var starkt influerad av spansk fascism, något han idag av förklarliga skäl inte gärna pratar om.

För Spaniens del kan även noteras att flera katalanska separatister valdes in. Oriol Junqueras, ledaren för European Free Alliance, EFA, står åtalad för uppror, uppvigling och missbruk av allmänna medel i samband med kampen för Kataloniens självständighet 2017, rättegången pågår. Jungueras var en av fem fängslade katalanska separatister som nyligen valdes in i det nationella parlamentet, men de kan av förklarliga skäl inte fullgöra sina uppdrag där heller. Den tidigare katalanska regionpresidenten Carles Puigdemont valdes också in i EU-parlamentet, han befinner sig för tillfället i landsflykt i Belgien.

Storbritannien: Nigel Farage, som tidigare varit ledare i olika omgångar för EU-skeptiska Ukip, segrade stort med det nystartade Brexitpartiet som fick 31,7 procent.

Tjeckien: Liberalpopulistiska Ano 2011 är störst med 21,2 procent (en uppgång från 16,1 i förra valet). Partiet behåller sin enda ledamot som suttit i liberala Alde-gruppen. ANO-ledaren premiärminister Andrej Babis är en av landets rikaste män, mycket älskad men också kritiserad. Han har undersökts för att ha svindlat till sig fler miljoner euro i EU-stöd och på andra sätt gynnat sina egna intressen i sin politiska gärning. Förra året anklagades han för att ha kidnappat sin egen son för att undvika att han vittnade i en rättsprocess.

Tyskland: Alternativ för Tyskland fick cirka 11 procent, att jämföra med 12,6 i senaste valet till förbundsdagen. AfD har utvecklats från ett liberalt EU-skeptiskt till ett mer auktoritärt extremnationalistiskt parti på bara några år. Fascistorienterade NPD kan förlora sitt enda mandat.

Ungern: Regeringspartiet Fidez, som kan beskrivas som, auktoritärt och nationalkonservativt. dominerade totalt med 52,3 procent av rösterna. Däremot tappade högerextrema Jobbik kraftigt och behåller bara 1 mandat.

Österrike: Frihetspartiet FPÖ, Jörg Haiders gamla parti, backade till 17,2 (19,7 2014) och blev tredje största parti vilket sannolikt kan förklaras med den senaste tidens kris efter ett riggat möte mellan FPÖ-ledaren Strache och en påstådd rysk oligark som ville investera i Östertikiska intressen, t ex medier. Strache har avgått och regeringen har upplösts.

Vilka grupper?

Legas ledare Salvini har aviserat att han vill bilda den nya gruppen European Alliance for People and Nations, EAPN, som i princip ska bestå av den tidigare gruppen ENF plus Alternativ för Tyskland, Sannfinländarna och Dansk Folkeparti samt möjligen även det nya spanska partiet Vox.

Konservativa gruppen ECR där SD ingår har dränerats kraftigt p g a brittiska Tories fiasko. Frågan är om gruppen består och vad som annars händer med polska PiS som knappast kan liera sig med Rysslands vänner i EU-politiken Le Pen och de andra i ENF/EAPN. Ungerska Fidez har petats ur konservativa gruppen EPP där svenska moderaterna och KD ingår, och frågan är var partiet hamnar nu. Kanske i ECR?

Populistiska och EU-skeptiska EFDD-gruppen har dominerats av UKIP som fallit ihop efter Brexit. Farages nya Brexitpartiet blev däremot störst i valet. Men frågan är om gruppen har en framtid när Alternativ för Tyskland radikaliserats och gått till Le Pen och Salvini. Om EFDD faller blir bl a italienska Femstjärnerörelsen hemlösa.

Kort sagt: Det är ännu oklart vilka allianser som uppstår i EU-parlamentet men om de högerpopulistiska och nationalistiska partierna ska kunna påverka måste de överbrygga olikheterna och samarbeta. Ingenting tyder dock på att det finns något intresse av att dra med mer utpräglade fascistpartier som t ex grekiska Gyllene gryning som dessutom gjorde ett uselt val.

Inte den succé för högernationalister i EU-valet som många befarade

Det gick inte riktigt så bra för högernationalister och populister i EU-valet som många hade befarat. Men många av partierna gjorde ändå goda val. Lega i Italien och Polens Lag och rättvisa (PIS) blev störst i sina respektive länder (33,6 respektive 45 procent), Marine Le Pens Nationella rörelsen blev större än president Macrons parti, och SD tog ytterligare ett mandat och har nu tre – men lyckades inte gå förbi moderaterna och bli näst största parti, för att ta några exempel. Men flera partier backade kraftigt som t ex Dansk Folkeparti.

De utgör fortfarande en splittrad grupp (se DN) och partierna drar inte alltid jämt. Legas partiledare Salvini hade redan före valet lockat många partier att ingå i en ny allians som till stora delar sväljer ENF-gruppen som skapades av Marine Le Pen (här ingår t ex hennes parti Nationella rörelsen, Sannfinländarna, Dansk Folkeparti samt Frihetspartiet i Nederländerna och Österrike). EU-skeptiska konservativa gruppen ECR, där SD och polska Lag och rättvisa ingår, tappade däremot 17 mandat vilket till stor del beror på att brittiska Tories, som dominerat gruppen, föll som en sten i EU-valet. Däremot ökade SD:s gamla grupp EFDD med 15 mandat. EFDD har dominerats av italienska femstjärnerörelsen och brittiska UKIP, vars tidigare ledare Nigel Farage avgick och kom igen med Brexitpartiet som rankades högst i EU-valet av de brittiska väljarna (jag gissar att detta parti räknats in i statistiken för EFDD). Det återstår att se om några av dessa grupper rasar samman och om det skapas nya allianser.

Dessa tre grupper har nu tillsammans 171 mandat vilket ska jämföras med att den största gruppen EPP som består av kristdemokrater och konservativa på egen hand har hela 182 mandat. Egentligen är de ännu färre eftersom ECR är en bredare grupp som består av partier som inte alls hör hemma i den här sammanställningen. Slår man ihop socialdemokratiska gruppen, den gröna gruppen och socialisterna får de tillsammans 254 mandat – inte för att dessa tre grupper alltid heller har en gemensam grundsyn men det ger ändå lite perspektiv på högerpopulister och nationalisters framgångar.

På plussidan noterar jag ändå att gröna partier och liberaler gick framåt på ett sätt som få hade förutspått, även om det inte direkt avspeglades i de svenska valresultaten. Mest flagrant är att de svenska liberalerna nästan trillade ur parlamentetet. Det jublades ändå över något i alla valvakor, om inte egna segrar så andra liknande partiers i Europa, eller så hävdades att resultatet var en framgång i förhållande till en självvald jämförelsepunkt (senaste riksdagsvalet, tre veckor sedan etc) vilket bidrar till den tristess som jag lätt känner inför valvakor. Sträcker mig allt som oftast efter mitt sönderlästa exemplar av Tage Danielssons ”Grallimatik” där han en gång för alla kartlade ”struntpratets fysiologi och teknik”.

Till sist kändes det befriande att höra Fi:s Soraya Post som bara rakt upp och ner förklarade partiets katastrofval med att ”väljarna tycker inte som oss”. Jag intervjuade Soraya Post i min bok ”Vi säger vad du tänker – högerpopulismen i Europa” (2015). Hon sa då något profetiskt:

”Ibland har jag tänkt att de inte är emot unionen i sig, men de vill ha en union med sin politik, sin människosyn. Kan de bilda en koalition med alla liknande partier blir de väldigt stora, det är kanske inte så långt borta.”

Vi får väl se hur det går.