Det gick inte riktigt så bra för högernationalister och populister i EU-valet som många hade befarat. Men många av partierna gjorde ändå goda val. Lega i Italien och Polens Lag och rättvisa (PIS) blev störst i sina respektive länder (33,6 respektive 45 procent), Marine Le Pens Nationella rörelsen blev större än president Macrons parti, och SD tog ytterligare ett mandat och har nu tre – men lyckades inte gå förbi moderaterna och bli näst största parti, för att ta några exempel. Men flera partier backade kraftigt som t ex Dansk Folkeparti.

De utgör fortfarande en splittrad grupp (se DN) och partierna drar inte alltid jämt. Legas partiledare Salvini hade redan före valet lockat många partier att ingå i en ny allians som till stora delar sväljer ENF-gruppen som skapades av Marine Le Pen (här ingår t ex hennes parti Nationella rörelsen, Sannfinländarna, Dansk Folkeparti samt Frihetspartiet i Nederländerna och Österrike). EU-skeptiska konservativa gruppen ECR, där SD och polska Lag och rättvisa ingår, tappade däremot 17 mandat vilket till stor del beror på att brittiska Tories, som dominerat gruppen, föll som en sten i EU-valet. Däremot ökade SD:s gamla grupp EFDD med 15 mandat. EFDD har dominerats av italienska femstjärnerörelsen och brittiska UKIP, vars tidigare ledare Nigel Farage avgick och kom igen med Brexitpartiet som rankades högst i EU-valet av de brittiska väljarna (jag gissar att detta parti räknats in i statistiken för EFDD). Det återstår att se om några av dessa grupper rasar samman och om det skapas nya allianser.

Dessa tre grupper har nu tillsammans 171 mandat vilket ska jämföras med att den största gruppen EPP som består av kristdemokrater och konservativa på egen hand har hela 182 mandat. Egentligen är de ännu färre eftersom ECR är en bredare grupp som består av partier som inte alls hör hemma i den här sammanställningen. Slår man ihop socialdemokratiska gruppen, den gröna gruppen och socialisterna får de tillsammans 254 mandat – inte för att dessa tre grupper alltid heller har en gemensam grundsyn men det ger ändå lite perspektiv på högerpopulister och nationalisters framgångar.

På plussidan noterar jag ändå att gröna partier och liberaler gick framåt på ett sätt som få hade förutspått, även om det inte direkt avspeglades i de svenska valresultaten. Mest flagrant är att de svenska liberalerna nästan trillade ur parlamentetet. Det jublades ändå över  något i alla valvakor, om inte egna segrar så andra liknande partiers i Europa, eller så hävdades att resultatet var en framgång i förhållande till en självvald jämförelsepunkt (senaste riksdagsvalet, tre veckor sedan etc) vilket bidrar till den tristess som jag lätt känner inför valvakor. Sträcker mig allt som oftast efter mitt sönderlästa exemplar av Tage Danielssons ”Grallimatik” där han en gång för alla kartlade ”struntpratets fysiologi och teknik”.

Till sist kändes det befriande att höra Fi:s Soraya Post som bara rakt upp och ner förklarade partiets katastrofval med att ”väljarna tycker inte som oss”.  Jag intervjuade Soraya Post i min bok ”Vi säger vad du tänker – högerpopulismen i Europa” (2015). Hon sa då något profetiskt:

”Ibland har jag tänkt att de inte är emot unionen i sig, men de vill ha en union med sin politik, sin människosyn. Kan de bilda en koalition med alla liknande partier blir de väldigt stora, det är kanske inte så långt borta.”

Vi får väl se hur det går.