Det är mycket som krävs av en om man vill leva rätt. För att inte tala om allt som man inte ens är medveten om. Läser en intervju med modeskaparen Camilla Norrback i morgonens tidning apropå den pågående modeveckan:

”Vi kan inte snöa in oss på ekologisk bomull. Bomull dränerar jorden då det kräver mycket vatten och näring. Och att färga bomullstyg svart, som är och alltid kommer att vara den mest populära färgen, är det absolut sämsta du kan göra.”

Jag röker inte, dricker gärna men har inga problem att låta bli. Men att avstå från svart bomull? Tanken har inte ens föresvävat mig, och då är nog dess värre få av mina bomullsplagg ekologiska. (Skäms)

I artikeln i SvD:s näringsliv, som inte verkar finnas på nätet, rekommenderar hon polyester som återvunnits av petflaskor. Känns ju klokt, men inte särskilt kul att ha på sig. Blir lite lättad när jag i jakt på dagens artikel hittar en något äldre från slutet av november i Dagens Industri . Där skryter samma Camilla Norrback (vars kläder jag aldrig köpt och inte ens känner till) att hennes butik satsar på just ekologisk bomull, och att polyester inte är något man hittar där. En tvärvändning på mindre än två månader således.

Känns lite trösterikt, hon är antagligen nyfrälst på en ny vara hon just köpt in. Avvaktar nog med polyester ett tag till trots allt, tills tiden är mogen att bryta mitt svart-bomull-beroende. (Fanns det inte en film förresten som hette Polyester, av John Waters, han med Hairspray? Första doftfilmen med doftgnuggisar med stinkande gympaskor och annat äckligt om jag minns rätt).