Jan Guillou tycker att Mona Sahlin och Maud Olofsson borde läsa min och Mats Wingborgs bok ”Slaget om svenskheten” i en text i Aftonbladet. Det är förstås smickrande. Varför han rekommenderar boken just till dessa två kvinnor och inte till t ex Göran Hägglund eller Lars Leijonborg förstår jag inte. Vet inte om han har något särskilt skäl eller om det säger något om hans kvinnosyn.

Annars är Jan Guillous resonemang att man ska ta debatten med SD, inte ägna sig åt smygfilmning och inspelning för att jaga förflugna ord som Kaliber gjort. Att samma låga nivå kan finnas i MUF etc. Håller delvis med men ändå inte. Hade det handlat om fritidsaktiviteter och bara gräsrötter i partiet hade det varit en annan sak. Men här var det ju faktiskt partiledningen för ett parti som säger sig ha gjort upp med rasismen och de extremistiska övertonerna. Men visst är argumentationen viktigare och antagligen effektivare om man vill hålla tillbaks SD, det är ju därför vi valt att skriva den bok som vi just gett ut och de metoder som vi använder som handlar om öppna intervjuer och redovisade källor.

Hägglund har ju annars lämnat bakdörren öppen för SD i Ekots lördagsintervju (kommenteras av många bloggare t ex Maria Ferm, Anders Wallner, politiskt inkorrekt etc). En märklig vändning kan tyckas med tanke på hans tal i Almedalen förra året som refererades i många medier, t ex DN.

Söndagens Kaliber handlade om hot och trakasserier av SD, ett angeläget ämne. Jag var intervjuad i slutet av programmet. Hör tredje delen av Kalibers serie om SD.

”Slaget om svenskheten” har också recenserats i positiva ordalag i UNT. Dessutom finns en märklig text i AB Kultur från ett seminarium om boken i ABF-huset. Blir inte klok på vad skribenten vill säga, tolkningsförslag mottages tacksamt.

I kväll sänds också ett inslag i Kulturnyheterna där man tar upp både ”Slaget och svenskheten” och Pontus Mattsons bok om SD ”Sverigedemokraterna in på bara skinnet”. (Inslagen i Kulturnyheterna ligger kvar på nätet en vecka efter sändningen.)