”Med en äkta socialdemokrati har SD inte en chans – och det vet SD. Frågan är: vet Socialdemokraterna det?”, skriver Kajsa Ekis Ekman i DN. Jag vet inte om hennes artikel är tänkt som en recension av min och Mats Wingborgs bok ”Slaget om svenskheten”, antologin ”Högerpopulismen” från samma förlag (Premiss) samt Pontus Matssons bok om SD som kom på Natur och Kultur under våren. Vi finns i alla fall nämnda i en faktaruta med korta kommentarer. Kajsa har nu inte så många synpunkter på böckerna men desto fler på SD:s politik som hon menar i mångt och mycket handlar om att försöka återupprätta paradiset, det drömda perfekta socialdemokratiska folkhemska Sverige som SD tycks tro existerade en gång i tiden.
Jag håller delvis med henne men är inte helt säker på att det skulle räcka med att det fördes en mer traditionell socialdemokratisk politik som gynnade den arbetande befolkningen. Det handlar också om en kris för det politiska systemet och det politiska engagemanget, vi lever i en mediefixerad globaliserad värld där gamla strukturer ständigt utmanas och där populistiska partier kan spela på människors osäkerhet inför det nya och känsla av bristande delaktighet.
Klassisk antirasism biter sällan, det har Kajsa i alla fall helt rätt i. Det måste till andra metoder, förmodligen ett antal olika vägar som prövas parallellt. Jag tror inte heller att bemötandet bara ska handla om att ta avstånd. Hellre då lyfta fram det politiska innehållet till diskussion och ta upp ideologin, det som vi föreslår i vår bok som också innehåller en del av de resonemang som Kajsa för i sin artikel, t ex kring motsättnngen mellan ett parti som säger sig företräda arbetarna och samtidigt för en högerpolitik.
Anna-Lena Lodenius 
Det där med att det skulle vara slut med det riktiga, rätta och verkligt demokratiska SAP är ett gammalt klagomål. Jag erinrar mig ha läst om missnöjda sossar som sa så redan i slutet av 1920-talet. Efter Brantings, Thorsons, Danielssons och Karlebys frånfälle skulle SAP ha havererat, dess ideologi ha glömts och de politiskt aktiva arbetarna sparkats ut från sitt eget parti.Per Albin, Wigforss och Engdahl sågs som opålitliga karriärister utan verklig kontakt med det forna folkrörelsepartiets idéer.Ja, tiderna förändras. Så har det alltid varit.
Lite komiskt för äkta socialdemokrati har inte funnits sedan 1968 då Palme tog över
Underbart att vi ökar igen. Efter att Dn skriver sanningen om Rosengård och fler väljer att öppna ögonen ökar stödet för Sd. Trist för dig Lodenius men du har ju alltid de hemska nazisterna att skriva om…
Anna-Lena, visst är det pengar och kändisskap det handlar om eller hur?
Jag håller med både Irak-Lena och Jimmy här. När det gäller nationalism så syftar ordet på nationen och nationen är folket. Ett folktomt Sverige har inte så mycket värde i sig så länge det inte bor någon i landet som värderar det. Börjar nationalism handla om att personer i ett villaområde är rädda för att huspriserna ska sänkas om det flyttar in invandrare så har begreppet nationalism omvandlats till något som inte jag ställer upp på. Nationalism måste alltid handla om att värna om hela folket och inte bara handla om att rika människor inte har lust att betala robin-hood-skatt till mångkulturgettona.Om nationaldemokraterna skötte sina kort rätt så skulle dom faktiskt kunna vara en rejäl överraskning redan i nästa val. "Kajsa har nu inte så många synpunkter på böckerna men desto fler på SD:s politik som hon menar i mångt och mycket handlar om att försöka återupprätta paradiset, det drömda perfekta socialdemokratiska folkhemska Sverige som SD tycks tro existerade en gång i tiden."Det är ett återupptagande av inriktningen som gäller, inte att återskapa något. Jag hoppas att inga väljare är så korkade att de tror att det går att backa utvecklingen, det går bara att ändra inriktningen. Ett klart bättre förhållningssätt än antirasisterna som tror att vi fortfarande lever på 60-talet då arbetskraftsinvandringen var lönsam för de svenska företagen som kunde dämpa löneutvecklingen.
Bra skrivet i DN. Det vore rimligt att även de redan etablerade partierna tittar på vari i missnöjet med dagens politik grundar sig och sedan pprofilera sig utifrån det. Eftersom tryggheten och välfärden inte längre kan tas för självklar för någon mer än möjligen makteleiten själv så finns det helt klart utrymme för nytänk för den som vill vinna väljarkåren. Att marknadsföra sig som Obama kanske?
Jag måste säga att Kajsas artikel (förutom några obligatoriska PK-floskler) var en av de saklig bästa jag läst på ämnet i rikspressen på länge. Vill SD gå vidare efter framgångarna de senste åren måste man anpassa sin ekonomiska politik efter sina väljare och inte bara vad ett kompisgäng som aldrig haft en anställning tycker är fins utopier.Lyckas SD blir trovärdiga när man skriver om sitt djupty misslyckade ekonomiprogram innan nästa val så kan man i princip gå hur långt som helst.På ämnet rekommenderar jag Weine Bergs artikel om samma Kajsa-skrivelse på hans sida (http://rakryggad.blogspot.com/2009/06/kritik-mot-sd.html).Som ett borgerligt parti med en aning kritik mot mångkulturen så har SD inte ens chans att kunna bli en egentlig maktfaktor i riksdagen på lång sikt.