Hippiefest för grå pantrar och andra

Stockholms Stadsteater satsar på musikteater i år. Förra veckan såg jag ”Paraplyerna i Cherbourg”, en lysande föreställning som följer den klassiska filmen i stort sett på detaljnivå trots att man valt att förlägga handlingen till en gymnastiksal med ett minimum av rekvisita. I dag fick jag äntligen se”Hair”, eller ”Hår” som den hette i den svenska uruppsättningen på Scalateatern med bland andra Bruno Wintzell och Ulf Brunnberg i rollistan (lyssna gärna på ett underhållande inslag i Nordegren i P1 där Ulf Brunnberg ger sin mycket negativa syn på denna smått legendariska föreställning och tiden i övrigt).

”Hair” väcker uppenbarligen många minnen till liv. Får en kommentar på Facebook från min kusin i England som såg den första brittiska uppsättningen 1969. Hon påpekar hur revolutionerande ”Hair” var i en tid då den traditionella teatern dominerade på scenerna, och hur starkt budskapet mot Vietnamkriget kändes då. En annan vän berättar att han såg den i Berlin vid ungefär samma tid (”Haar”) i en lokal där haschröken låg tungt över lokalen, och påminner att musiken i föreställningen på den tiden verkligen betydde något.

Då var det nytt och stort att skippa ridåerna och det traditionella upplägget, blanda svarta och vita artister och ta av sig kläderna på scen. Mycket har hänt. Det blir förstås en del hippienostalgi, vilket förstärks av Camilla Thulins tidstypiska kläder. Många grå pantrar i publiken, men även en hel del yngre.

Mannen bakom oss tar sin dotter och lämnar ilsket salongen när det börjar rabblas namn på droger. Han hade väl inte läst innehållsförteckningen, kommenterar en vän som jag berätttar detta för i pausen. Klart man vet att det är droger och naket i ”Hair”. Men mörkret tilltar och andra akten är betydligt allvarligare och visar även drogernas baksida. Det här också här som antikrigsbudskapet får breda ut sig.

En imponerande proffsig föreställning utan en död punkt men otroligt bra sånginsatser. Har egentligen bara en invändning: Jag förstår tanken med att låta Claire Wikholm kommentera föreställningen och prata kårhusockupationer etc. Men samtidigt känns det oerhört malplacerat, hade föredragit att slippa den typen av verfremdungseffekt.

Se även recension i Svd, artikel i DN.

Tyvärr finns nästan bara klipp från Milos Formans film på nätet. Scenföreställningen skiljer sig rätt mycket från Milos Formans film genom att ha mindre  handling och bygga mer på separata scener. Här är slutscenen med ”Let the sunshine in”:

Annonser

Om annalenalod

Journalist och författare, specialiserad på politisk extremism, migration, migrantarbetares rättigheter, mänskliga rättigheter etc.
Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

Kommentarer granskas, skriv gärna kort och håll dig till ämnet!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s