Det har gått tre år sedan sedan konstnären Lars Vilks dog. Strax efter att han omkommit i en olycka skrev jag en text på Doku:s hemsida där jag funderade över hans öde och gärning. Där skriver jag bland annat: ”Många som inte velat stå upp för Lars Vilks yttrandefrihet har känt sig tvingade att påpeka att de inte ser honom som någon bra konstnär. Som om det skulle ha något med saken att göra. Vilks själv ställde frågan: Så om jag målade Muhammed som hund i bländande teknik, vore det mer acceptabelt? Knappast för hans belackare. 

Yttrandefrihet handlar inte om rätt eller fel, den bör inte vara kopplad till kvalitetskriterier och inte heller till individens status och ställning. Det borde vara självklart, men det är det uppenbarligen inte. Kanske var det ytterligare en anledning till den ambivalens som många kände inför honom: att han blottlade våra egna inkonsekvenser.” 

Artikeln slutar såhär: ”Vilks betalade ett högt pris för sina provokationer, och att besinna sig såg han inte som något alternativ, han målade definitivt inte med osynligt bläck. Hans agerande kunde ha öppnat ögonen på fler för hur islamistisk terror och åsiktsförtryck fungerar, om de vågat se att det som drabbade honom var mycket större än konstnärens eget öde.”