Anna-Lena Lodenius

Har just sett den nya filmen ”Call Girl” på bio. Det man framför allt slås av är det snygga fotot och de genomarbetade miljöerna. Det inte bara ser ut som 1970-talet. Det känns som den tiden, jag får en massa minnen från min egen tonårstid, och till detta bidrar även soundtracket.

Jag började gymnasiet 1974. Samma år som Iris i filmen, i verkligheten hette hon Eva, började prostituera sig. Hon var då 14 år. Att de minderåriga i det som något felaktigt kom att kallas bordellhärvan (det var ju snarare en Call Girl-verksamhet, precis som titeln på filmen) inte togs upp i rättegången är en skandal som förtjänar att fortsätta diskuteras. Det är också kring detta som filmen framför allt kretsar.

Utpekandet av Olof Palme som kund är onödigt och illvilligt. Det finns, så vitt jag vet, inga som helst belägg för att han köpte sex av Doris Hopps tjejer. Däremot mörkade han att justitieminister Lennart Geijer, och även andra höjdare, hörde till kundkretsen. Tiderna var annorlunda, svårt att tänka sig att det här hade kunnat hända idag. Palme tog stora risker och idag hade han nog inte gått i land med det.

Vi som såg filmen tyckte att den är onödigt dramatiserad, berättelsen är spännande nog i sig. Det behövs inga filmklichéer som stulna papper, mördade uppgiftslämnare och rättrådiga poliser som vill gå till botten med fallet. Den som vill veta mer om hur det gick till rekommenderas att lyssna på den utmärkta P3-Dokumentären. 1 timme och 30 minuter, nästan långfilmslångt, men spännande på ett sätt som tar helt och hållet avstamp i verkligheten.

Fascinerande att t ex höra Doris själv från telefonavlyssningarna och Eva Bengtsson vars öde är ännu mer skrämmande än i filmen (SvD 2007). Hon var 14, men såg flera år yngre ut, outvecklad med nästan inga bröst, sög på tummen när hon var orolig, det handlar om ren pedofili. Lars Lambertz vägrade henne och kusinen skadestånd när de ville inleda en process 2007. Han hänvisade till preskriptionstiden.

Ytterligare några tips: Hör artisten Totte Wallin som känner Eva Bengtsson sedan många år och som berättar mer om hur hon hade det, både då och senare, SR Upplandsnytt. Känner mig skeptisk till boken ”Makten, männen, mörkläggningen” som nu kommit i en uppdaterad pocketupplaga. Den verkar innehålla en del faktafel, men tänkte ändå läsa den nu när jag sett filmen, den verkar ju delvis baserad på den.

Den som inte läst Lillemor Östlins självbiografi ”Hinsehäxan” ska förstås göra det, den  handlar bl a om hennes relation till Lennart Geijer. Jag minns att jag gillade den, framför allt för hur hon skildrar sitt eget öde, att hon absolut inte framställer sig som något offer och dessutom är så rolig och slagfärdig. Den blev även en TV-serie som jag minns som något förskönande men ändå hyfsat trogen boken. Slutligen är det väl dags för en omläsning av Leif GW Perssons ”Grisfesten” som filmades av Bo Widerberg som ”Mannen från Mallorca”. Jag hade turen att hitta boken för 1 krona på Årstascouternas Mårtensmässa idag.