Merchandise-försäljning vid SD:s vårupptakt på Långholmen i Stockholm 2018. Foto: Anna-Lena Lodenius
Det kom ett samtal från franska Le Monde. Kvinnan som ringde upp hade fått ett uppdrag från sin redaktör att förmedla en prognos för hur en kommande svensk regering ser ut. Omöjligt att svara på, sa jag. Det hade även alla andra hon talat med svarat. Extremt låst och svårbedömt, sammanfattade vi, och hennes redaktör får nog inte den text han tänkt sig.
Hon undrade också varför det fortfarande inte är någon som pratar med SD, eller bjuder in partiet. Sett utifrån är det förstås en berättigad fråga. SDs bakgrund spelar fortfarande in. Inte för att nazistkopplingar är så vanliga längre utan mer för att partiet fortsätter att vilja vara en bångstyrig outsider i svensk politik. Mattias Karlsson ”segra eller dö”-inlägg på Facebook är bara ett exempel på hur långt SD står från andra partier.
M och KD må dregla över SDs 17,5 procent i kampen för ett majoritetsstyre. Men ingen vågar tro helt och fullt att det går att lita på att SD lojalt backar upp en regering och röstar efter uppgjorda avtal? Här skiljer sig Sverige från våra grannländer. Dansk Folkeparti, Sannfinländarna och norska Fremskrittspartiet har varit betydligt pålitligare och har i två fall även gått att inkludera i regeringar. I det finska fallet ledde dock maktinnehavet och de beslut som Sannfinländska ministrar ställde sig bakom till att partiet föll isär i två delar.
Frågan för dagen är om och när i så fall några partier, det måste bli M och KD, börjar prata med SD? Frågan är också vad det skulle kosta M och KD, SD lär inte sälja sig billigt. Helt säkert skulle en utsträckt hand till SD stärka väljarstödet för L och C. Men det är ju nästan fyra år tills nästa ordinarie val och då kan det här vara glömt. Det är känt att en hel del av M och KD-väljarna vill se ett närmande till SD.
Vore det bra eller dåligt för SD att närma sig politikens maktcentrum? Både och antagligen. Ett mer fogligt och makthungrigt SD löper risk att tappa väljarstöd, men kan också vinna över de som valt bort SD just på grund av att partiet inte tar ansvar och försöker påverka på riktigt.
Jag tror inte ett eventuellt samarbete med M och KD skulle rasera SD. Betydligt värre för partiet vore det om partiets hjärtefrågor hamnar i skuggan, alltså om vi slutade prata så mycket om invandring. Vad skulle hända om i stället miljö- och klimatfrågorna blev viktigast, vilket de borde vara? Eller om kritik av islamism blev en stärkt feministisk front och att den diskussionen inte landade i den islamofobi som SD göder? Önskelista till nästa val: Ett vitaliserat MP som gör en helomvändning i islamistfrågan och blir fullt ut ett feministiskt parti. En socialdemokrati som framstår som mer visionär och framåtblickande och inte räds svåra frågor om hur vi ska försvara mänskliga rättigheter i tider av starkt fokus på kultur och identitet, och självklart mer grönt och feministiskt. Samt en rödgrön majoritet som sopar banan med resten. Det känns just nu långt borta, men drömma får man väl?
Anna-Lena Lodenius 