Idag recenseras min senaste bok, ”Vi måste förbereda oss på död – i huvudet på en terrorist”, i en rad tidningar. Egentligen rör det sig om två recensioner som jag hittat, men den ena av Pär Fagerström har publicerats i en rad olika tidningar (Sala Allehanda, Norrtelje tiding, Gefle Dagblad etc – mindre tidningar håller sig ju sällan med egna recensenter).
Pär Fagerström, som för övrigt skrev även om min förra bok, är överlag positiv, men han tycker inte att jag hittat så många likheter mellan gärningspersonerna. Något förvånande jämför han mig med Leif G W Persson:
”Beskrivningarna av de olika fallen —från mordet på tsar Alexander II 1881 över Amalthea-dådet i Malmö hamn 1908, via Oklahoma City 1995 och Londons tunnelbana 2005, till Nice strandpromenad 2015 — är spännande och intressanta. Varje kapitel är ungefär som när Leif GW Persson berättar om någon gammal hemskhet i ‘Veckans brott’.”
Väljer att se det som beröm, ni vet vad ni ska lägga i julklappshögen i år i stället för Kepler och gänget! Skämt åsido: Min avsikt har inte varit att till varje pris dra paralleller utan snarare få fram det komplexa som får olika individer att begå terrorbrott samt visa på hur en kombination av faktorer hos individen, händelser, möten och det omgivande samhället kan leda fram till ett beslut att agera med terror. Det är alltid ett beslut, uppsåtet är tydligt och ångern – som Pär Fagerström påpekar – i stort sett alltid frånvarande. Han konstaterar att utifrån min bok kan man dra slutsatsen att även om IS trycks tillbaks lär de inte ångra sig, de lär fortsätta försöka visa på att organisationen finns och inte tystnat, och de lär göra det genom att agera med våld. Vet inte hur originell den slutsatsen är, men den stämmer säkert.
Kristina Lindquist skriver om både min bok och Åsa Erlandsson bok om skoldådet i Trollhättan som nyligen belönades med Stora journalistpriset i dagens DN. Hon tycker att det är en ”till stor del fängslande läsning”, och tar upp flera exempel ur boken på sådant hon tyckte varit intressant. Men hon landar ändå i att hon saknar en mer akademisk och teoretisk analys, och jämför med Mattias Gardells senaste bok om ensamagerande terrorister som han skrev med två andra författare.
Det kan vara värt att påpeka att jag ursprungligen hade mer teoretiska kapitel som låg mellan berättelserna, men dessa plockades bort efter önskemål från förlaget. Ett beslut som jag stod bakom eftersom de avsnitten bröt så kraftigt stilmässigt mot berättelserna. Delarna av de bortplockade texter bakades in i övriga boken, men inte allt. Jag har framför allt velat ge läsaren möjlighet att reflektera själv och inte velat skriva någon på näsan. Det finns massor med forskning som ger teorier kring terrorism, men verkligheten bakom dåden är sammansatt och jag har velat göra just det jag gjorde den här gången: inte låta teorierna stå i vägen för det sammansatta i de verkliga historierna. Om det lyckats är förstås upp till läsarna att bedöma.
Året börjar bra med en mycket positiv recension av min senaste bok i Aftonbladet. Sinziana Ravini har förstått mina avsikter att förutsättningslöst närma mig en rad sinsemellan olika fall, i ett försök att se den ofta komplicerade bakgrunden till ett terrordåd. Men också förstås, i den mån det är möjligt, se mönster. Framför allt har jag medvetet valt att inte förenkla och lägga politiska raster på verkligheten. 
Anna-Lena Lodenius 