Björn Hägers bok ”Problempartiet” har kommit lite i skymundan av alla andra böcker om Sverigedemokraterna. Kanske för att den riktar sig främst till journalister. Temat är hur SD bevakades kring valet 2010.

Det är en grundlig bok som redovisar samtal med många journalister och Björn Häger aktar sig för tvärsäkra slutsatser. Kanske är han ibland väl försiktig, kan jag tänka. Men jag tror den kan vara nyttig läsning för många redaktioner, och ett underlag för diskussioner kring hanteringen av SD.

Slutsatsen är att SD inte behandlas rättvist, vilket ju även partiets företrädare invänt emot många gånger. Delvis har partiet sig själv att skylla, är en slutsats. SD uppträder inte som andra partier. Men det finns ett underliggande budskap i boken att vi kanske skulle kunna behandla SD lite mer som andra, vilket också sker allt oftare i Skåne där partiet är mer etablerat. Detta är dock inte helt enkelt. Som en del av de intervjuade påpekar: SD:s åsikter går ibland på tvärs med, mediernas, i synnerhet public services, uppdrag att värna om demokrati och allas lika värde och rättigheter. Det är inte riktigt ett parti som alla andra och kan kanske inte heller bli det.

Björn Häger påpekar det självklara att journalisterna står allra längst ifrån SD av alla partier, inte minst kulturellt. De rör sig inte i samma kretsar, förstår knappast väljarnas bevekelsegrunder. Samtidigt kan jag tänka att det vore svårt om vi hade medier som låg nära vad SD står för, då skulle vi ha en ofantligt mycket sämre press/medier. Kan tänka att det här att medierna ofta beskrivs som vänstervridna egentligen är ett tecken på samma sak.

Att ha sympatier åt vänster är ett tecken på att man har ett samhällsintresse som bottnar i upplevelsen av klassklyftor och att man vill slå vakt om samhällets svaga, ett underifrånperspektiv som rimmar sämre med en borgerlig världsåskådning. Inte nödvändigtvis att man alltid gillar vad Vänsterpartiet gör. Jag tror det är mer naturligt för en vänsterinriktad person att bli journalist, och att den typen av hållning också gör oss till bättre journalister och granskare av makten.

Även om SD säger sig vara den lilla människans röst är partiet i mångt och mycket otroligt toppstyrt och konservativt i sina värderingar med en svajig syn på yttrandefrihet för den som inte tycker som en själv. Ett exempel på detta är reaktionerna på min föreläsning i Sollentuna häromsistens (se Inte rasist, men…).

Se även tidningen Journalisten och Björn Hägers egen blogg.