Bilden på Kofi Anan som Israels lakej är ett av flera exempel på senare år som visar hur vänsterns kritik av Israel emellanåt lägger sig ett klart gränsland mellan antisemitism och vad som kan tolereras i en politisk debatt. Detta var en av de saker jag tog upp i en genomgång av dagens antisemitism vid ett seminarium i helgen på Stockholms universitet.

Arrangörer var Teatervetenskapliga institutionen som genomfört en publikenkät med anledning av den uppmärksammade uppsättningen av Shakespeares ”Köpmannen i Venedig” som genom århundraden ofta kritiserats för porträttet av juden Shylock. Frågan som ställdes var om pjäsen kunde bidra till ökad antisemitism. Resultatet kan möjligen tolkas i den riktningen, menade teatervetaren och forskaren Yael Feiler som visade att ett relativt stor grupp svarade annorlunda på frågor om exempelvis judarnas karaktär som ställdes före respektive efter pjäsan. (Undersökningen refererades bl a i Svenska Dagbladet )

Själv känner jag mig lite tveksam till ett sådant resultat, att en enda pjäs kan betyda en sådan skillnad. Men självklart är antisemitism något som ligger latent hos många av oss, även om det i synnerhet i Sverige fortfarande är väldigt tabubelagt. Jag föreställer mig, till skillnad mot många av deltagarna vid detta seminarium, att teatern alltid måste kunna hantera svåra frågor och även ideologiskt problematiska pjäser med stor frihet. Men att man måste ha en klar tanke med varför man iscénsätter en text som väcker så starka känslor hos alla som har någon som helst relation till judeförföljelser t ex i Hitler-Tyskland. (Har inte själv hunnit se Mats Eks uppsättning, men tänker göra det snarast, dessutom visas filmen ”Köpmannen i Venedig” med Al Pacino, man kan undra vad som fått så många att plötsligt intressera sig för en av Shakespeares minst spelade pjäser på senare år.)

Mitt anförande handlade egentligen mest om olika former av antisemitism i vårt land och vår tid. Jag visade exempel på nazistgruppernas tydliga antijudiska retorik där en förmodad judisk sammansvärjning på ett klassiskt sätt får bära skulden för i stort sett alla dagens problem. Men också hur parlamentarisk extremhöger på ett mer subtilt sätt anspelar på antisemitiska föreställningar utan att gå så långt att de drabbas av åtal för ”hets mot folkgrupp”. Att vänsterns anti-Israel-retorik och fundamentalistiska muslimska gruppers synsätt möts ibland är förstås också intressant. (Liksom för övrigt ibland även muslimer och nazister, t ex i synen på 11 september som ett nödvändigt angrepp på den judiska ockupationsmakten, något som t ex svenska nazistpartiet Nordiska Rikspartiet förfäktat).

Däremot tycker jag man ska vara försiktig med att kalla all kritik mot Israel för antisemitism, något som jag tidigare varnat för i debattartiklar i Svenska Dagbladet och Arbetaren. En sådan tendens märks exempelvis i det dokument som EU:s institut för att granska rasism och främlingsfientlighet EUMC i Wien nyligen skickade ut där man gör ett försök att definiera antisemitism. Jag tror detta är olyckligt eftersom människor tenderar att ta allt lättare på antisemitismen när den får denna innebörd. Samtidigt är det uppenbart även för mig att vissa vänstergrupper faktiskt går över gränsen i debatten, och att t ex den bild som jag med stor tvekan publicerar på min blogg är ett smaklöst exempel på detta.