Debatten kring Jan Guillous utspel om Unni Drougges böcker, och sanningshalten i dessa, har en del underhållande inslag. Som i gårdagens Expressen där Björn Wiman kommenterar att samma anklagelser om lögner riktats mot Jan Guillous egna roman Ondskan, bl a av hans egen mor (”Jan har alltid haft svårt att skilja på fantasi och verklighet”). Frågan om just det stärker eller sänker Jan Guillous trovärdighet överlåter jag åt andra att avgöra.
Men egentligen var det Björn Wimans funderingar kring om det är så fruktansvärt att ljuga i en bok som jag ville komma till. Han konstaterar att ”fantasi” blivit ett av de värsta skällsord man kan använda i den moderna litteraturdebatten, och övergår till att citera sig själv ur en artikel i samband med filmen Ondskan (2003):
”‘I själva verket vore en ‘sann’ roman ungefär lika intressant som ett oredigerat förhörsprotokoll av en dyslektisk polisaspirant,’ skrev jag då för fyra år sedan…Och det vågar jag påstå är lika sant nu som då.”
Man kanske ska kalla det för att dramatisera i stället. Å andra sidan lever många i en dramatiserad verklighet, de tror säkert på fullt allvar på en del av vad de berättar). Det gör antagligen livet intressantare. Liksom kulturdebatten.(Fast jag förstår till fullo om Unni Drougge, som skrev ett utmärkt debattinlägg i Svenska Dagbladet, är sur.)
Anna-Lena Lodenius 
Det lär ju vara mer bakom, ett långt förhållande som bestått av andra saker som hon känner sig kränkt av. Det man kan tycka är att det är trist när såhär uppenbart privata saker fläks ut i det offentliga. De har uppenbarligen helt olika bild, gårdagens Expressen tror jag det var hade en lång artikel som var rätt bra.
Jag har fortfarande inte riktigt förstått VARFÖR det av vissa (=Unni) anses vara så hemskt att en människa som har gjort en kriminell handling, avtjänat sitt straff, erkänt dådet och tagit avstånd ifrån det INTE skulle kunna sälja böcker för att försörja sig själv och sin familj?Är böcker heliga på något sätt?