Hamnade lite otippat i en test av vårens glassnyheter. Vilket var mindre nöjsamt än man kanske skulle kunna tro. Känns fortfarande som jag har Nivea i hela munnen och på tungan.
Värst var de nya Magnumglassarna. Magnum Java smakar som östeuropeisk låtsaschoklad med tjockt vämjeligt vaniljinnanmäte och Mayan Mystica (bara namnet) med skum kanel och muskot-smak, som frysta kanelbullar med oboy ungefär. Cornetto Frutti Disc (se bilden) påstås vara inspirerad av cheesecake. Men först ska man igenom ett tjockt lager som smakar som vanlig söt pannkakssylt. Citronvarianten var bättre.
Lättglassen Solero innehåller bara 99 kalorier. Vilket väl är det positiva jag har att säga, äter hellre mindre och fetare än jättemycket äcklig glass. Har för mig att tidigare årgångar varit bättre. I övrigt kan nämnas att nostalgikerna får sitt med återinförandet av ananassplitt och lakritspuck. Den nya fotbollsglassen med visselpipa var slut på GB så den slapp vi.
Ska man säga en god sak om GB, och det ska man väl, så är det att det finns väldigt fina gamla glassplanscher på deras hemsida (om man klickar på ordet nostalgi). Där kan man bläddra bland glassar ända från 60-talet och framåt och känna att det nog var mycket bättre förr (vilket det säkert inte var, men de är fina att titta på).
PS Såg att någon av landets stjärnkockar kommenterade att i USA är youghurten nästan fettfri, men alltid i jätteförpackningar, medan man i Frankrike får god och fet youghurt som man äter bara lite av. Lightprodukter är en bluff.
Anna-Lena Lodenius 
Annat var det i början av 40-talet. Då fanns i Stockholm med omnejd (KF:s sätt att uttrycka saken) endast fem pinnglassar (alla från GB). Inga färdiga strutar eller bägare.Tre långa som också var smala och runda samt två korta och fyrkantiga utgjorde hela sortimentet. En sjätte (”glace pie”, den dyraste) kom först runt krigsslutet eller kanske något efter.Tre av de fem var vaniljglass i olika tappningar. Billigast var den smala runda för 15 öre. Samma fanns med chokladöverdrag och kostade då 25 öre. Som fyrkant betingade vaniljglassen inte mindre än 40 öre. Och så en lång smal som smakade päron (15 öre)samt en fyrkantig jordgubbsglass (40 öre).De tre långa/smala hade pappersöverdrag, de båda fyrkantiga täcktes av staniolfolie.Vi småskolebarn från enklare tjänstemannahem hade veckopengar på 25 eller 50 öre. Arbetarbarnen hade aldrig mindre än 1 krona. En kvällstidning (Aftonbladet, Nya Dagligt Allehanda eller Aftontidningen) kostade 10 öre och bar man julgran fick man minst 50 öre (snåljåpar betalade 25 öre, gick man långt eller bar åt någon halvkändis blev det 1 kr). Portot för brev var 20 öre och för vykort 15, för trycksaker tror jag att det var 10 öre. En bussresa kostade redan 25 öre och med spårvagn först 15 sedan 20 öre. Matinébiljetten gick lös på 40 öre, en stor chokladkaka kostade lika mycket.Det fanns ettöringar, småkolor (inslagna i papper)kostade ½ öre styck. Alla tyckte illa om nazister på den tiden. Man var rädd för tyskarna eftersom de ockuperade Danmark och Norge. En god sida hos tyskarna var att de krigade mot ryssarna. Annan mening hade några arbetargrabbar som något tveksamt höll på Ryssland.Klassmedvetna kommunister (arbetare och intellektuella) handlade av princip aldrig i Konsum, endast i privata butiker.
hm jag gillar päronsplitt och calippo cola mest… prövade du alla nya glassar på en gång? det där med maya mystica lät spännande.jag gillar att testa tesorter som ser roliga ut i affären men de brukar vara skit, särskilt aztek-te som jag köpte en gång som jag fortfarande inte lyckats dricka upp, det smakade som oboy blandat med vatten…
”Där kan man bläddra bland glassar ända från 60-talet och framåt och känna att det nog var mycket bättre förr (vilket det säkert inte var, men de är fina att titta på).”App, app, app!!! Det är bara vi inom extremhögern som får tycka att det var bättre förr! Håll dig på din kant!