Hur länge ska vi behöva stå ut med det amerikanska presidentvalet? Tala om att dra saker i långbänk, det känns som det inte finns någon ände på turerna. Och visserligen hägrar det positiva i att George W Bush försvinner. Men ska det behöva ta en sådan evinnerlig tid?
Nu lutar det åt att Barack Obama blir demokraternas presidentkandidat, och min bild av honom är positiv efter att jag läste han självbiografiska bok. Men även om USA är jordens mäktigaste land har jag svårt att uppbringa intresse för ett så utdraget val som jag inte ens får lägga min röst i.
Presidentvalet kommenterades även av Steve Earle som jag hörde på Cirkus i kväll. En fantastisk låtskrivare, gitarrist och artist som dessutom verkar vara en ödmjuk person som känner respekt för sin publik. Sedan gillar jag att han gärna ger kängor åt amerikansk politik. Det kan inte vara lätt i de ofta konservativa countrysammanhangen. Fast numera finns det ju också en växande radikal countryscen med många bra artister. Ibland tenderar han att bli bombastisk men i kväll höll han sig snyggt på rätt sida av gränsen. (Bilden föreställer en av hans mer politiska skivor ”Revolution starts now”, bra men själv är jag mest förtjust i ”Jerusalem”. Kanske för att det var den första skivan med honom som jag lyssnade på. Jag upptäckte honom rätt sent.)
Steve Earle påpekade det absurda i att regeringar byts ut på löpande band i Europa utan att någon bryr sig. Däremot har hela världen följt amerikanska presidentvalet i ett helt år vid det här laget. Han bad särskilt om ursäkt för detta. Vilket han självklart inte behöver göra. Det är typiskt att den sortens artister som Steve Earle representerar går hem i Europa. Något har det säkert att göra med att det känns skönt att höra amerikaner kritisera USA. Men i just Steve Earles fall handlar det nog mest om hans musik. Det var en fantastisk konsert, en sådan som får en att känna sig klart upplyft. Recensionerna har ännu inte kommit så ni får hålla till godo med mina åsikter.
Länkar om amerikanska valet: Dagens PS, Ledare i SvD, Aftonbladet,
Bloggar: Amerikansk politik, Dick Erixon,
Länkar om Steve Earle: Expressen, GT recenserar konserten i Göteborg,
Anna-Lena Lodenius 
Själv tappade jag intresset för presidentvalskampanjen när republikanen Huckabee försvann. Huckabee hade tidigare framfört den radikala synpunkten att man skulle kunna diskutera om man skulle överföra skatteuttagen från arbete till konsumtion. Obama ligger mycket långt ifrån den sortens radikala nytänkande som behövs nu.Sen har artister och amerikaner i USA alltid varit väldigt entusiastiska under alla presidentvalskampanjer för att efter att allt är klart övergå till att bli kritiska och besvikna.Det kommer att bli likadant den här gången oavsett vem som vinner.
euroepisk (svensk) demokrati = partiväldeamerikansk demokrati = folkväldevar finns de svenska ”town hall meetings”? var finns det lokala inflytandet som är basen i amerikansk politik. Sverige/Europaär en centraliserad/elitär statsbildning(ar), USA är en decentraliserad/egalitär statsbildning(ar).
Då är det väl vi som borde ha en långbänk? Vet vi inte vilka våra kommunalpolitiker är är det väl faktiskt lite odemokratiskt.Usas valsystem må vara tröttsamt för oss, men på de flesta nivåer är det mer fungerande och mer domkratiskt än det svenska valsystemet.
håller helt med. Vi har lärt känna USA’s presidentkandidater mkt mer än våra egna kommunalpolitiker. GP’s skrev en grävande artikel om Obamas mamma (???), vad jag nu ser fram emot är ett helt uppslag om reinfeldts mamma.Det finns bättre nyheter än att veta saker om kandidater som inte ens blev valda.