Väldigt många som är i min generation eller något äldre hävdar bestämt att dagens ungdom är bortskämd, och jag blir lika irriterad varje gång. Grundbudskapet är att det finns visst jobb och bostäder, bara man kämpar lite, och ”det var lika svårt på vår tid”. Jag skulle vilja påstå att det där är en stor lögn. Mina föräldrars generation levde i ett fattig-Sverige där man bara hade sig själv och släkt och vänner att lita på. Men dagens 40- och 50-talister har haft det oerhört mycket bättre.
Kajsa Ekis Ekman skrev en jättebra atikel i förra numret av Ordfront om ”Den grundlurade generationen” där hon diskuterar det märkliga i att bilden av borskämda ungdomar är så utbredd trots att dagens unga bevisligen är fattigare, sjukare och har svårare att etablera sig på arbetsmarknaden än tidigare. Jag satt i redaktionen när vi beställde den artikeln och inte oväntat kom samma diskussion upp i redaktionsrådet som delvis består av människor just ur 40-talistgenerationen.
Kommer osökt att tänka på det är jag läser ”Maken” av Gun-Britt Sundtröm, en klassiker som jag borde ha läst för länge sedan och som just kommit som klassikerpocket i en nyutgåva. En bok man kan säga mycket om, och som jag nog återkommer till på bloggen. Men en detalj som jag fäster mig vid är att bokens Martina har problem med mycket men aldrig just jobb och bostäder, det tar hon helt för givet. Vi flyttade ofta för att vi gillade det – inte av nödtvång. Det fanns rivningskontrakt, billiga villor att hyra, bostadsförmedlingen fungerade. Vi reste bort i månadsvis eftersom det vi tjänade räckte så långt, och kunde bara gå in på samma arbetsplatser när vi kom tillbaks och börja jobba igen. Att det materiella fungerade var i själva verket en förutsättning för att vi skulle ha tid att fundera så mycket över våra relationer, könsroller, maktstruktuer i så väl det offentliga som det privata etc. Det ska vi inte glömma.
Anna-Lena Lodenius 
Vad får dig att tro att jag inte är expert på bortskämdhet? Skämt åsido, men jag är inne på tredje barnet så något lite vet jag om hur det är att vara ung.
Tänk ändå vad lustigt, anna-lena, när du skriver om sånt du inte är ”expert” på så blir det bitvis riktigt läsvärt!
Jag skrev ett inlägg om detta på nazistforumet nordisk.nu där jag presenterade en hel del statistik om förhållandena idag. Klassamhället är starkare än någonsin och min generation 80-talisterna uppskattas ha det tre gånger så svårt på alla områden jämfört med 40-talisterna. Om någon generation är ”mest bortskämd” så är det 40-talisterna och inga andra. http://www.nordisk.nu/showthread.php?p=275404
Visst är det kul att Maken kommit ut på nytt och åter blir läst av både oss som missade den sist och nya läsare. Den är märklig genom att den både är ett tidsdokument och en tidlös skildring av samlivets vedermödor som många känner igen. Tål att diskuteras av en massa andra skäl än just det jag tog upp nu (som inte är någon huvudpoäng, eller poäng ö h t för den delen).
Lustigt, du är den andra ”bloggaren” som tar upp ”Maken”. Jag läste den när den kom ut och jag älskade den.Sen måste jag protestera, för jag är 40-talist och jag tycker inte att dagens ungdomar är bortskämda. Jag anser att jag tillhör en otroligt priviligerad generation.Precis som du skrev behövde man aldrig oroa sig för att få jobb och hade man läst några poäng på universitetet kunde man räkna med att få ett karriärjobb.Vi hade det inte lika väl förspänt materiellt som dagens ungdomar, men vi hade nåt som saknas nu och det är förödande. Vi hade framtidstro och utvecklingsoptimism. Vi var helt övertygade om att världen blev bättre och att våra liv skulle bli bättre och friare än våra föräldrars.
det implementeras en känsla i den nya generationen att friheten har ett pris. ett LÅGPRIS så att alla har råd att köpa…
Konsumtion har blivit billigt, men att leva har blivit dyrt. Bostäder, mat etc kostar. Att få lån är svårt om man inte har fast jobb och det är något som allt färre har möjlighet till. Många bor hemma länge, får hjälp av föräldrar etc. Vi var oberoende vid 17-18 – dagens unga är ibland beroende av anhöriga fast de är uppåt 30. Det måste vara oerhört frustrerane. I det läget tycker jag det väger lätt om man har råd att köpa dyra märkeskläder och elektronik.
Rent materiellt vill jag nog påstå att min generation som ungdom var betydligt mer bortskämd än min mors generation.Det går ju liksom inte att jämföra de saker som de olika generationerna tagit som självklart – och det var ändå innan mobiltelefoner, EU-moperder och I-pods.
Jag tror att ungdomar statistiskt konsumerar mer (och kanske är rikare per capita) än de gjorde för femton, tjugo, eller trettio år sen (inte läst några undersökningar dock så det är en gissning). Konsumtionen har väl ökat överlag. Och barn (åtminstone medelklassbarn) är nog lite mer bortskämda med prylar än de var på sjuttio, åttiotalen. Utan att beklaga mig: det är en enorm skillnad mellan hur många julklappar jag fick (medelinkomsttagarfamilj) och hur mycket ”vanliga” barn får idag. Om man tittar på utbudet överhuvudtaget så har det ju exploderat: förr fanns det kanske ett par tre kattmatsmärken att välja mellan, nu finns det massor, osv osv. Rent ekonomiskt tror jag att ungdomar har det bättre idag. Men de har det betydligt otryggare. Hyrorna är väl högre i förhållande till lönerna (att någon har råd att bo i innerstaden är nästan obegripligt). Det är inte heller säkert att det är något positivt att vänja sig vid en stor konsumtion. Jag tror att konsumtionsstressen i sig kan ge depressioner. Och de flesta tror nog att det inet kommer att hålla, att Sverige kommer att bli fattigare.
Det var väldigt längesedan som jag hörde någon anse att dagens ungdom skulle vara bortskämd. Och sämre kommer det att bli för nästa generation.