Läser med sorg att författaren Björn Collarp är död, han blev endast 61 år. Dödsfallet inträffade tydligen redan i mars men det kan inte ha uppmärksammats särskilt mycket, idag finns en minnesruna i Svenska Dagbladet. (TT:s text i samband med dödsfallet hittar ni bl a i Svd). Jag har aldrig träffat honom och faktiskt bara läst en enda bok av honom: ”Palatsbarnen” från 1999. Men den är å andra sidan hans enda och stora romanprojekt som tog många år i anspråk. En fantastisk episk skildring av Rysslands historia på över 800 sidor från revolutionen till 1990-talet.

Björn Collarp byggde sin historia på verkliga levnadsöden, han följer två systrar varav den ena var mamma till hans sambo vilket gjorde att han hade exklusiv tillgång till brev och berättelser. Vet inte att jag läst någonting kring rysk historia som gripit tag i mig så. Den ena systern flyttar till Sverige, den andra blir kvar i Ryssland. Björn Collarp visar hur olika villkor formar oss till de människor vi blir och att den verkliga förnedringen kanske inte alltid ligger i ett yttre förtryck. Det finns en kraft i att ändå våga tro på en förändring och en styrka i att ha kollektivet. Detta berättar han utan att en sekund romantisera eller försköna kommunismen.

Jag köpte nyligen en inbunden version av ”Palatsbarnen” på Myrorna, min pocket har lånats ut flera gånger och håller nästan inte ihop. Såg i DN att Ola Larsmo efterlyser den svenska historiska romanen. Det här det kanske bästa exemplet på många år. Jag hoppas förlaget inser att de måste ge ut den på nytt så att fler får läsa den.

I övrigt, för er som undrar, har Björn Collarp skrivit flera novellsamlingar och ägnat sig åt dramatik, främst för radion. Tydligen var han också en mycket framstående novellist. Ett annat loppisfynd jag gjort är hans debutbok ”Tårar för Alexander” (1985) som bl a skildrar homosexuell kärlek. En banbrytande bok på sin tid som jag hoppas att jag snart hinner läsa.