Alla minns Woodstock, utom de som var där kan man förmoda

Det är 40 år sedan Woodstock-festivalen och medierna fylls av reportage och artiklar (Måns Ivarsson i Expressen, Fredrik Virtanen i AB). Nostalgin svämmar över och det kommer allt fler böcker och filmer, ”Jag missade Woodstock”, ”Sista bussen till Woodstock”, ”Woodstock på nya äventyr”, Woodstock finner lyckan”, ”Woodstock på ridläger”…nej jag bara skojade.

Mest av allt ser jag fram emot att läsa Elliot Tibers bok om Woodstock, han var själv med och arrangerade festivalen och berättar tydligen mycket om förberedelserna och det lokala motståndet. Hur man än vrider och vänder på det så var inte det mest spännande att Jimi Hendrix och Jefferson Airplane var där, de spelade på en massa andra ställen också de där åren. I höst kommer även Ang Lees film ”Taking Woodstock” som bygger på Elliot Tibers bok.

Köpte nyligen en DVD med dokumentären om festivalen från 1970 som jag tidigare sett på TV. Klart sevärd och även man man sett den finns mycket nytt att upptäcka i väntan på nya Woodstock-epos. Några saker fascinerar mer än musiken:

1) Alla referenser till droger, det röks och tänds på överallt tycks det som. Lätt surrealistiska ter sig de upprepade varningarna från scenen om att det sprids dåligt LSD. Inte farligt men just dåligt. Brukas på egen risk. Janis Joplin uppmanar publiken hålla sig lagom höga hela tiden. Man kan undra hur många som faktiskt minns hur det var på Woodstock.

2) De tålmodiga besökarna som stannar trots regn och blåst, stillsamt vegeterar de under plastskynken eller låter sig bara översköljas, och i stället för att klaga över arrangörerna börjar de leka genom att åka kana i leran. Utan att knorra köar de i långa telefonköer för att ringa hem – minns att detta är långt före mobiltelefonen.

3) Hundratusentals plankar och det ses som normalt, från och med nu är detta en gratis konsert rapporteras det från scenen. (Fast lite måste de väl gissningsvis ändå ha tjänat kan man tänka, det var ju trots allt en enorm massa människor i omlopp som måste ha konsumerat något trots de asketiska ideal som rådde).

4) Ska man säga något om musiken så är det möjligen att det är en väldigt konstig mix av artister. Man kan fundera över vad ett band som ”Sha Na Na” t ex gör där, mitt i hippie-flummet. Fast visst är det maffigt att se Joe Cocker framföra sin klassiska Beatlescover ”With a little help from my friends” eller se ”Crosby, Stills & Nash” under sin första publika konsert.

Annonser

Om annalenalod

Journalist och författare, specialiserad på politisk extremism, migration, migrantarbetares rättigheter, mänskliga rättigheter etc.
Det här inlägget postades i Woodstock. Bokmärk permalänken.

7 kommentarer till Alla minns Woodstock, utom de som var där kan man förmoda

  1. z999 skriver:

    Jag önskar också rädda linjalen lycka till. Är hjärtligt trött på allt "borgerligt" flum.

  2. Kram på er Rädda Linjalen och lycka till, håller tummarna! Det är väl röstdags snart igen? Surnade nyligen till på att någon, som vanligt, pratade om nätaktivism som något världsfrånvänt. Jag nämnde er som ett exempel på motsatsen.Nu kommer tydligen också boxen med mycket mer musik från Woodstock. Det är nästan så jag överväger att göra en investering. Fast rent musikaliskt är väl egentligen Monterey t ex bättre, har bara sett delar av DVD-boxen men den har mycket mer fokus på musiken.

  3. Rädda Linjalen skriver:

    Fyra saker har alltid fascinerat mig med Woodstock – förutom själva undantagstillstånds-feelingen:Som du säger – Sha Na Na är ett av de mer aparta inslag jag sett i något sammanhang just där.Världens enda trumsolo värt att lyssna på gjordes av en 17-årig Michael Shrieve(?) i Santana. Det svänger så det svartnar.Joe Cocker är visserligen grym. Men hur ser han ut? Med tanke på att grabben bara var 22 vid tillfället är det konstigt att han fortfarande lever medan Kenta Gustafsson är död.Inslaget i filmen med Richie Havens är bland det tyngsta jag sett i musikväg.Tack o hej. Hoppas vi syns snart!Pussar från Åsögatan!JJ

  4. Joe Cocker var väl alltid taggad? Han är en gudomlig artist i alla lägen, förutom när han var för hög, förstås.

  5. z999 skriver:

    Under den där eran så var jag Deep Purple, Black Sabbath fan. Men kul att ten years after med i woodstock och det var en grupp som jag gillade. Jag tycker att dom var bäst under woodstock.http://www.youtube.com/watch?v=LFpfureaCVs

  6. Det trista med Cocker är väl att han inte kom vidare, bättre än sådär blev det aldrig. Svårt att toppa. Förtjusande falsksjungade manskör förresten, på skivan är det underbara gospeltjejer som körar, på Woodstock får grabbarna i bandet rycka in och det går sådär. Lustigt att man ändå köper det eftersom Joe Cocker själv är så taggad.

  7. Charlotte W skriver:

    Ja, det kan inte hjälpas: hur trist Cocker än är annars så är faktiskt just det framförandet helt fantastiskt.Och Janis Joplin!

Kommentarer granskas, skriv gärna kort och håll dig till ämnet!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s