”Nu har det banne mig gått för långt!” heter en bok om anmälningar till Radionämnden som jag läste portionsvis redan på manusstadiet (eftersom jag känner författarna Mattias Boström, Fredrik af Trampe och Martin Kristenson) och haft mycket nöje av. I morse var Trampe med i Gomorron Sverige och de hade plockat fram lite roliga klipp. Dessutom hade de ringt upp Lasse Åberg som fick kommentera att en tittare tyckte det var hädiskt att han kallades Julens konung (anspelning på Djurens konung) när det var Jesus som skulle vara i centrum av julen.

Boken presenteras som en humorbok, och man skrattar en hel del. Men framför allt tycker jag den är en eminent beskrivning av ett Sverige som försvann i och med att TV-monopolet upplöstes. Det känns smått surrealistiskt att återvända till en tid när alla såg på samma program och när det som vi idag tycker verkar rätt harmlöst väckte en enorm vrede i stugorna. Som att trampa på bröd (en religiös symbol!) och sjunga kvinnokampssånger på bästa sändningstid (ett hån mot frånskilda män). Hur kan någon på fullt allvar ha upprörts över våldsamheter i Albert och Herbert och Mupparna?

Den som vill få fler smakprov kan läsa här eller titta in på bloggen som framför allt består av extramaterial. Det finns också en Facebookgrupp. En av författarna, Mattias Boström, skriver själv om boken på sin blogg. Men framför allt rekommenderas läsning av själva boken som är en utmärkt present till alla som vill minnas barndomens TV och radio på ett nytt sätt.