Jag upphör inte att förvånas över att den europeiska extremhögern fortsätter att drömma om samarbete över gränserna. Nationella Frontens ledare Marine Le Pens besök i Stockholm, där hon diskuterat nya samarbetsprojekt med Jimmie Åkesson, är förstås en fjäder i hatten på SD-ledaren, och ett kvitto på att partiet fått en annan betydelse sedan riksdagsinträdet. (Se SvD, AB, Sveriges Radio) Men låt oss inte glömma att det finns många tidigare försök att ena Europas nationalister, och att inga allianser har varat särskilt länge.

Till Sverige kom i veckan även representanter från belgiska Vlaams Belang och österrikiska FPÖ, syftet var ett möte med den paneuropeiska gruppen European Alliance for Freedom, EAF, där SD-ledamoten Kent Ekeroth sitter med. Att vissa av de här partierna känner varandra och umgås under vänskapliga former är ingen nyhet. Men att skapa ett tätare samarbete är något annat. Partierna är ju i grunden nationalegoistiska, och föga intresserade av vad som rör sig utanför landets gränser. SD är med sin närmast totala avsaknad av utrikespolitik ett ganska typiskt parti av det här slaget.

Marine Le Pens far Jean-Marie Le Pen, den tidigare partiledaren i Front National, har varit drivande bakom många olika slags allianser mellan europeiska högerextremister. Han travesterade en gång Marx och lanserade devisen ”Nationalister i alla länder förenen eder”. En paradox som visat sig lika svår att genomföra som det låter. Av Internat, nationalisternas international, blev intet. Delvis för att han inte ens skydde att föra samtal med vettvillingar som ryssen Vladimir Zjirinovski . Len Pens andra skapelse Euronat har länge fört en tynande tillvaro, och den regionala samarbetsgruppen Nordnat träffades några få gånger.

En egen grupp i EU-parlamentet skulle ge mer pengar och talartid. Men då krävs minst 25 ledamöter, och det fanns inte innan den senaste EU-utvidgningen då de nya medlemsländerna Bulgarien och Rumänien uppvisade partier som med lite god vilja kunde passa in i familjen. Men avsaknaden av en gemensam politisk vision blev tidigt märkbar.

I januari 2007 bildades EU-gruppen Identitet, tradition, självständighet (ITS), som bestod av flera av de starkaste högerpopulistiska partierna i Europa: Front National, Vlaams Belang, FPÖ, representanter från Ataka-partiet i Bulgarien och rumänska PRM. FN var störst med sina sju representanter och PRM stod för fem av ledamöterna. Grupperingen upplöstes efter mindre än ett år, i november 2007, efter ett utspel av Alessandra Mussolini om rumäner i Italien som retade upp PRM.

Så sent som 2009 gjordes ett nytt försök, och än en gång var Jean Marie Le Pen en av de drivande. Redan på den presskonferens som hölls för att meddela partiernas avsikt började ledamöterna att gräla med varandra. Den här gången gjordes det uttalanden om att det var uteslutet att ta med slovakiska eller rumänska nationalister. Däremot ingick så väl British National Party som ungerska Jobbik i samarbetet.

Gruppen var knappast något självklart val för alla högerpopulistiska partier i EU. Samma år, 2009, rasade en grupp som bland annat bestod av EU-skeptiska partier samman, då bildades Gruppen Frihet och demokrati i Europa som fortfarande existerar och där ingår exempelvis Lega Nord och Dansk Folkeparti.  

Det finns många partier i Europa med ett politiskt program som innehåller punkter om minskad eller stoppad invandring och kamp mot islams utbredning samt kan beskrivas som EU-skeptiker. I övrigt är de ofta inte särskilt lika. Framför allt har de kommit olika långt när det gäller att få politiskt makt och inflytande i sina respektive länder. Norska Fremskrittspartiet och Schweiziska folkpartiet är två exempel på partier som alltid gått sin egen väg, vilket inte bara beror på att deras länder är utanför EU. Båda partier har en så stark ställning i sina respektive länders politik att de egentligen inte har något att vinna på att söka samarbete utanför landgränserna, och i synnerhet inte med partier som har en extremare och våldsammare inriktning.

Den öppna retoriken mot judar och romer som förekommer hos exempelvis Jobbik rimmar dåligt med de nordiska högerpopulistiska partiernas försök att uppfattas som någorlunda mainstreem i länder där toleransen för aggressiv hatretorik trots allt är betydligt lägre. SD har gjort klart att partiet inte kan tänka sig att samverka med exempelvis Jobbik och Gyllene gryning.

Motståndet mot islam har tidigare varit den minsta gemensamma nämnaren, nu verkar EU-skepticism vara kodordet. Återstår att se om det räcker som kitt. Dessutom skulle en sådan grupp konkurrera med Gruppen Frihet och demokrati i Europa.