Filmskådespelaren Julia Caesar var sinnebilden för den arga svenska tanten på vita duken, och hon hade säkert inte samtyckt till att få sitt namn snott av en främlingsfientlig debattör.
Till att börja med vill jag instämma i den stora kör som protesterar mot tilltaget att använda den legendariska svenska skådespelerskan Julia Caesars namn för att sprida främlingsfientlig och rasistisk propaganda. Jag har väldigt svårt att förställa mig att hon hade samtyckt om hon levat.
Med detta sagt så tänkte jag nu presentera en högst ovetenskaplig undersökning av debattören och den tidigare DN-journalisten ”Julia Caesars” tematik som jag genomförde inför inslaget i Studio 1 i förrgår. Mitt uppdrag var att presentera innehållet i hennes skribentgärning, och det gjorde jag delvis genom att analysera en lista med rubriker och korta sammanfattningar av hennes över 200 krönikor (en del har getts ut i bokform i två volymer, och dessutom finns ytterligare en bok, ”Världsmästarna – när Sverige blev mångkulturellt”).
Resultatet av min undersökning visar, föga förvånande, att Julia Caesar har en världsbild som sammanfaller med i stort sett samtliga som skriver på sidor som Avpixlat, Exponerat etc. Hennes krönikor publiceras oftast på den danska hemsidan Snaphanen först och länkas till från bl a Avpixlat. Det är en konspiratorisk värld där politikerna håller på att svika och sälja ut landet till mångkulturen, de understöds av en politiskt korrekt mediaelit som använder sig av åsiktsförtryck och trakasserier av oliktänkande. I den domedagsliknande visionen håller landet på att gå totalt över styr och de upplysta måste agera, är budskapet. Detta upprepas utan större variationer i text efter text, de är många och långa.
Det är egentligen svårt att helt separera dessa teman, samma texter hanterar ofta flera samtidigt och resonemangen går i varandra. Men genom att bara sätta upp enkla rubriker och bocka av fick jag fram att invandringsfrågan nämns generellt i 55 av krönikorna och till det kommer att islam tas upp specifikt i 33. Oftast kopplas invandring och islam med terrorism, brottslighet och oönskade kulturella företeelser som hedersmord, arrangerade äktenskap, kvinnoförtryck etc. Lägger vi ihop detta blir det alltså 88 krönikor men egentligen ligger kritiken av invandringen som en klangbotten i allt ”Julia Caesar” skriver, även om det inte alltid sägs rakt ut.
Ett lika vanligt tema är kritik av pk-eliten och ett påstått åsiktsförtryck av den som försöker säga ”sanningen”. Detta åsiktsförtryck nämns i allmänhet i 24 krönikor, och just medierna kritiseras i ytterligare 28 krönikor. Därtill kritiseras specifika pk-tendenser och ansvarslöshet i specifika partier: Socialdemokraterna i 11 krönikor, moderaterna och Alliansen i 16, vänstern generellt eller specifikt Vänsterpartiet i 10 och miljöpartiet i 2. Det betyder 64 krönikor om de etablerade partiernas svek och oförmåga att se den verklighet som Julia Caesar tycker sig se. Plussar vi allt detta får vi 92 krönikor, alltså nästan hälften.
Eftersom jag ibland bockat mer än ett ämne per krönika blir det totalt mer än drygt 200 poäng, eller vad vi ska kalla det, och den lilla restmängd som återstår tangerar ofta de tidigare ämnena. 3 krönikor handlar om romer och tiggare, 3 krönikor diskuterar genetik på ett sätt som ligger nära rasbiologi, 4 krönikor tar upp frågan om hur kvinnor drabbas av mångkulturen och kritiserar dagens feminister. Enstaka krönikor tar upp Da Costa och Quickfallet, Stasi, Nord-Korea och till sist kan nämnas tre krönikor om fritidshus (!).
Julia Caesar är en perfekt indikator på debattklimatet på den här typen av sajter. Det finns en fara att man upphöjer henne till en slags drottning genom den enorma publicitet som avslöjandet av hennes identitet för med sig. Jag skriver inte ut hennes namn, andra medier har valt olika vägar. Det mest iögonfallande med skribenten är hennes produktivitet och att hon med sin bakgrund som journalist har en formuleringsförmåga som gör att hon blir läst mer än många andra. Mot bakgrund av det kan jag förstå att Annika Hamrud och Niklas Orrenius ansåg det mödan värt att försöka tala med henne, och det var hon som väl alla noterat inte särskilt intresserad av. (Här försvarar Expressen publiceringen av namnet, och här beskriver ”Julia Caesar” hur hon har uppfattat situationen, se Avpixlat).
Anna-Lena Lodenius 
Alltså – det var inte något jättejobb direkt, jag drog bara igenom bunten snabbt och tog fram 5-6 kodord, satte mig sedan och kodade och fick vid några tillfällen uppfinna nya ord, men i stort sett passade de ord jag tänkt ut från början. Vad kan det ha tagit? Ja inte en timme, kändes som betydligt mindre. Som jag sagt är detta inte alls vetenskapligt, bara ett försök att beskriva något.
Julia Caesar tillhör inte de jag föredrar att läsa precis. Jag gick i svensk skola på den tiden då det var kvalité över den och råkade dessutom gå i en bra skola där. Det var obligatoriska övningar att få texter och stryka känsloladdade ord och se vad man fick kvar. Kritisk granskning mao.
Det finns en uppsjö av andra bloggare som förmedlar samma fakta som hon av och till gjort och utan de svulstiga orden. Som jag ser från en annan tid och då jag föredrar fakta rakt upp och ned så är det inte ofta jag hamnat där. Det finns andra …
Jag vet inte om JC är en överfnossig tant eller om hon är fullständigt medveten om sättet hon skriver på. Det jag dock vet är att det finns vissa anledningar till att sådan driftiga personer som med stor sannolikhet icke-överfnossiga personer Nyamko Sabuni, Nalim Pekgul, Mauricio Rojas (för att nämna ‘utlänningarna’ i gruppen) … försvann från den politiska arenan. De som enligt mig hade vettigare åsikter än de som blev kvar och förvärrade dagens tillstånd.
I förra bloggartikeln efterfrågade du vad som kan återställa förtroende för politiker (och som jag ser det, det sk gammelmedia) och häri ligger svaret.
Våra politiker, i alla fall partierna (det finns individer som är vettiga) liksom tidigare de flesta journalister (vilket slående uppvaknande det har varit senaste halvåret) är ”överfnossiga” åt det andra hållet jämfört med Julia Caesar. Alternativt att de vet PRECIS vad de håller på med…… (minns att jag föredrar fakta, skrivet ovan)
Vilket som … Julia Caesar ligger närmare sanningen än hela sjuklövern (och journalisterna, men DÄR har trenden vänt). Något är väldigt sjukt inom Sverige.
Men nu stannar du väl halvvägs iaf. Det är väl i n t e hennes produktivitet som är det mest iögonfallande. Det är väl att hon, till synes mycket medvetet utifrån sitt återkommande temakluster ”svek-sälja ut-åsiktsförtryck-upplysta måste agera”, vill normalisera resonemang som vi rös åt för bara några år sedan, när det var Fjordman och Breivik som förde dem. Jag tror inte den parallellen är överdriven och jag tycker att du utifrån vad du skriver borde trycka betydligt mera på just det. Att hon skriver många krönikor, att hon är produktiv är en egenskap som hon delar med många i genren, exempelvis just Fjordman.
Fast jag menar nog, utan att förringa hennes betydelse, att hennes tematik är legio på den här typen av sajter. Hon rör sig inom en värld där detta är vad alla tycker. De befinnersig i samma bubbla. Om det sker en normalisering av sådana budskap så är det i så fall om fler söker sig hit, men statistiken är bristfällig så det vet vi strängt taget inte. De som kommenterar ser ut som många, men är ofta samma personer, så det är ingen indikator. Det började inte med Fjordman och Breivik och det slutar inte med Julia Caesar.
OK jag köper det. Men vi vet aldrig när en Fjordman eller JC blir den där hävstången eller knuffen som en ny Breivik behöver och det är möjligen mera troligt det är en förgrundsfigur och inte det allmänna debattklimatet i bubblan du talar om som inspirerar till aktioner. Men det är egentligen en annan diskussion.
Oj Anna-Lena, du har gjort ett imponerande arbete med att kartlägga denna Julia Ceasars produktion. En dylik omfattande research tyder på att du tar henne på allvar. Är det värt det?
Eller är det så att hennes (tidigare) påverkan på de ”breda folklagren” motiverar den uppmärksamhet hon rönt?