Fler offer för terror på 1970-talet

Det är lätt att tänka att terrorhotet har ökat i världen med tanke på allt som hänt på senare tid i Paris, Bryssel, Irak och Pakistan. Men frågan om det är värre idag än tidigare låter sig inte enkelt besvaras.  I veckan publicerade brittiska Telegraph en sammanställning som visar att antalet offer i terrordåd i Västeuropa var betydligt fler på 1970-talet, t ex en bit över 400 offer både 1972 och 1973.  Skillnaden då var att dåden utfördes  av många olika grupper, och att varje enskilt dåd kanske inte krävde lika många offer.

Flest offer var det i Storbritannien, till stor del på grund av händelser kopplade till IRA. Separatister i baskiska ETA stod för mycket av våldet i Spanien, totalt beräknas 800 människor ha fått sätta livet till just på grund av ETA.

Sedan fanns ju en våg av terror från vänstergrupper. Ungefär 34 personer antas ha fått sätta livet till på grund av RAF i Tyskland, och antagligen ännu många fler på grund av Röda brigaderna i Italien, men där har jag ingen totalsiffra. Jag skrev en omfattande artikel om terrorism under 1970-talet i tidningen Populär historia 2012 (bloggtexten är längre än den som förekom i tidningen).

Vissa typer av terrordåd var vanligare då. Kidnappningar förekom i 73 länder, särskilt i Italien, Spanien och Latinamerika. Från 1968 till 1982 förekom 409 internationella kidnappningar och 951 personer togs som gisslan. 1969 stod flygkapningar för nästan hälften av alla internationella terrorattacker. När man började installera metalldetektorer på flygplatserna kring 1973 minskade antalet kapningar med över 90 procent.

Våldet fortsatte, om än i mindre skala, även under 1980-talet. Några av de värsta dåden inträffade 1980 och var kopplade till högerextremister: Bombdådet på Oktoberfesten i München som tog livet av 13 och sårade inte mindre än 312 personer samt Bolognamassakern på järnvägsstationen i Bologna då 85 personer dödades av en sprängladdning (cirka 250 skadades). Högerextremister låg även bakom bombådet i Oklahoma 1995 som skördade 168 människoliv (annars var 1990-talet relativt lugnt med förhållandevis få terrordåd i västvärlden). Till detta bör läggas statsterrorism, före 9/11 var Lockerbieattentatet, som utfördes på uppdrag av Libyens diktator Khadaffi 1988 och skördade 270 liv, det största terrordådet i västvärlden.

På senare år är det som bekant framför allt radikala jihadistgrupper som är det största hotet. Jag medverkade i Gomorron i SVT i morse (vårt inslag sändes kl 7.15 och det är cirka 50 minuter in i programmet) tillsammans med forskaren Peder Hyllengren som är kopplad till Försvarshögskolan. Han påtalade att hotet inte bara kan mätas i antal offer, majoriteten av de islamistiska attackerna på senare år har polisen avvärjt på förhand. Polisen i Storbritannien lyckas varje år stoppa ett terrordåd av samma storlek som det som ägde rum i Londons tunnelbana 2005. Detta visar på hur viktigt det är med ett effektivt gränsöverskridande underrättelsearbete, och att polisen har adekvat kunskap och nog med resurser.

Sedan är frågan om antalet döda är en bra indikator, ibland skadas oerhört många. Det radikala jihadistdådet i Madrid 2004 dödade 192 men skadade hela 1 800 personer.

Vissa vill ställa kraftfulla insatser från polisen sida och stränga straff mot sociala insatser för att försöka skapa förutsättningar för att unga människor inte dras till terrorgrupper. Jag tycker det är självklart att vi behöver båda perspektiven. Med detta sagt, skälen för att åka t ex till IS är formodligen lika många som antalet individer. Det finns en grupp terrorister som är högutbildade och kvalificerade att utföra avancerade dåd, men det finns också många med en bakgrund i kriminalitet, drogmissbruk och utanförskap, en sådan bakgrund hade flera av gärningsmännen bakom terrordåden i Paris och Bryssel.

Om annalenalod

Journalist och författare, specialiserad på politisk extremism, migration, migrantarbetares rättigheter, mänskliga rättigheter etc.
Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

7 kommentarer till Fler offer för terror på 1970-talet

  1. schwedischkochen skriver:

    Såvitt jag minns var det en del PLO-terror i Frankrike ca 84-85, men jag vet inte hur många som dödades. Den riktades mest mot judiska affärer och kulturcentra. Bl a bombades bok- och pappershandeln Gibert Jeune i centrum (minst två gånger, tills ägaren gav upp sitt företag) och en judisk kulturfestival, som jag hade funderat på att gå till. Alla järnvägsstationer och varuhus var fulla av tungt beväpnade poliser och jag minns att jag tänkte, att om en palestinensier skulle vilja slänga en bomb i Sverige, så skulle han väcka uppseende i förväg bara genom sitt utseende. Tja, det har hänt en del sen dess.

    • Mikael skriver:

      Gibert Jeune är en förträfflig bokhandelskedja med låga priser. Butiken på Boulevard Saint-Michel i Paris lär vara den största bokhandeln i Frankrike. Efter vad jag tycker mig ha inhämtat så drevs kommersen – utan hinder från tyskarnas sida – av den gamla ägarfamiljen även under ockupationen 1940 – 1944. Jag minns den irriterande vaksamheten vid åttiotalets mitt (vår motorcykel undersöktes noga av polisen), misstänksamheten mot yngre skäggiga män (som rutinmässigt tvangs att förklara sig för nitiska gendarmer), övervakningen och disciplinen på flygplatser och stationer, de borttagna papperskorgarna osv.

  2. Mikael skriver:

    Jag har läst ett och annat om anarkistiskt våld före första världskriget. Även om teorierna kan ha mycket gemensamt med vad som tänktes hos RAF eller hos dagens muslimska terrorister så tror jag att en – på statistik grundad – jämförelse är omöjlig. När man jämför öser man på med egna idiosynkrasier jämte diverse allmänna anti- och sympatier. För att inte tala om de auktoriteter vars visdom man inte vill ifrågasätta, Malatesta, Bakunin, Kropotkin, Marx, Engels, Blanc, Blanqui, Lenin, Gramsci osv. Problemen finns här och nu. Personligen tycker jag att sträng lagstiftning, polis och domstolar samt tukthus passar detta slödder.

  3. Hans Odeberg skriver:

    Att vi känner att det är värre idag kan bero på att människor här tenderar att vara Sverige-centrerade. Att det dog hundratals i Spanien eller Storbritannien på 70-talet, vem bryr sig – lika intressant som vem som vann fotbollsfinalen i Mongoliet. Så länge det inte small i Sverige, eller en svensk råkade bli skadad utomlands, så fanns hotet inte.

    Sen när vi säger ”men så där gick det ju till på 70-talet också” så får vi även minnas att de stater som var utsatta kämpade rätt hårt emot sina terrorister. Från bekvämt svenskt avstånd pekades det ofta finger åt de repressiva åtgärder som vidtogs, Tyskland ansågs halvfascistiskt i vissa läger, Thatcher hatades väl av alla, och Spanien var rentav fascistiskt. Jag gissar att få vill använda Francos metoder att bekämpa ETA för att mota bort islamismen.

    Jag tror, som du säger, att både piska och morot kommer behövas. Och hoppas att det blir en offentlig diskussion om vilka åtgärder som skall vidtas, i god tid innan åtgärderna genomförs. Men oroas för att mycket kommer införas i panik om det smäller i Sverige.

  4. Staffan Anderberg skriver:

    Bra genomgång. Fast det marxistiska våldet (0S-byn)/flygplanssprängningarna försummar, såvitt jag kan se, du. Det gillar nog vår utrikesminister med hennes PRO-palestinska böjelser. Hur många palestinier är med i IS? Det vore intressant att veta. Men det är väl inte PK idag att belysa, i den svenska propalestinska utrikespolitiska kontexten. Intressant i sammanhanget är danska TV2 och kanalens reportage om IS-bejakelsen inom flera moskéer i Danmark. Stort i Danmark. Förtigs av svenska medier. Man kan också vara PK genom att medvetet förtiga i pressen. Jag beundrar Din klarsyn och Ditt mod i dessa snåla tider. Staffan Anderberg

    • annalenalod skriver:

      Jag tyckte jag skrev ju en hel del om vänstervåldet. Flygplanen sprängdes väl i regel när passagerarna gått av, stora värden till spillo förstås. Ingenting jag sympatiserar med heller, men inte främst en förlust av människoliv. Det fanns, som du säkert vet, starka band mellan flera av de äldre vänstegrupperna och t ex PFLP. Inte bara RAF. Jo visst måste man tala om alla former av politiskt våld. Känner mig inte helt ensam, tycker rätt många gör det numera, peppar peppar ….

Kommentarer granskas, skriv gärna kort och håll dig till ämnet!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s