Den obligatoriska besökarbilden i alla sociala medier.

Sist på bollen, eller pricken snarare, har jag nu äntligen varit och sett Yayoi Kusamas prickiga utställning på Moderna museet. Den var delvis annorlunda än jag trott. Den starka grafiska profilen, duplicerad på många trädstammar kring museet och under helgens Stockholm Music & Arts-festival, ger intrycket av att det handlar om ett konstnärskap i en modern tappning modell varumärkesbyggande och gränslandet mot reklam. Desto intressantare att se kopplingarna till 1960-talets hippieanda, något som gestaltas väl på utställningen.

Den börjar i 1950-talets sökande efter en konstnärlig identitet, via kritik av överkonsumtion och installationer av mat och vardagliga material till hippiekulturen som tycks ha präglat henne särskilt starkt. Inte många besökare orkade se den 23 minuter långa filmen Self-Obliteration från 1967, jag satt emellanåt helt själv i rummet. Men den förde mig rätt in i ett universum där en huldrelik ung Yayoi försöker måla hela världen med prickar, och landar i en oerhört tidstypisk kroppsmålningsscen med sexuella inslag.

Kusama kom till New York och formades av gatukonst, happenings, Andy Warhol och hela den tidens tänkande. På utställningen finns ett rörande brev till president Nixon där hon försöker övertyga honom om sin vision om en bättre värld, med prickar förstås. Det framgår inte om eller vad han svarade. Samtidigt var hon förstås, redan då, ett geni när det gällde att skapa uppmärksamhet, och det finns en klar linje fram till samarbeten med modeskapare som Louis Vuitton och musikern Peter Gabriel. (Jag inser när jag ser ett reportage av BBC att den utställning som visades på Tate var betydligt häftigare än den vi får se i Stockholm.)

Utställningen fick mig osökt att tänkta på ett tidigare exempel på en hyllning till prickarna ur Busby Berkelys musical i technicolor ”The Gang’s All Here” (1943) som inte heller saknar psykedeliska inslag. Ok, kanske lite utanför sammanhanget, men ett fantastiskt nummer i alla händelser. (Ha tålamod, det börjar sött men blir sedan allt mer utflippat, och betänk att Berkely fixade sådana här scener med den tidens teknik.)