Det excentriska gammaldags England samlas i UKIP, bilden tog jag vid UKIP:s konferens i Doncaster september 2014 och för den som inte ser det så är hunden dressad i UKIPs färger och med UKIPs emblem.
Sällan har så många svenskar i debatten varit så positiva till EU som efter segern för Brexit-sidan i den brittiska folkomröstningen, detta är i sig konstigt och anmärkningsvärt.
Omröstningen pekar på det problematiska med beslutande folkomröstningar (senare kommentar: rent formellt är den väl inte beslutande, men de har ju att rätta sig efter resultatet) ur en demokratisk synvinkel.Kan vi vara säkra på att de som röstar har klart för sig vad de båda alternativen innebär? Nej, knappast. I det här fallet var det ju dessutom ganska oklart vad de båda alternativen betyder i förlängningen, och är så fortfarande. Man kan ju fråga sig om alla de som nu röstade för ett utträde gjort det om de vetat att det kan innebära en upplösning av hela Storbritannien där det EU-vänliga Skottland och Nordirland bryter sig loss (i det senare fallet med en eventuell följd att gamla oroligheter och konflikter blossar upp igen)? Jag tror inte det.
Kan vi vara säkra på att inte tillfälliga debatter och känslosamma utspel som inte spelar någon roll i det långa loppet får en orimligt stor betydelse? Nej, tvärtom. Så är det ofta. Inte minst högerpopulistiska UKIP är duktiga på att underblåsa sådana ofta irrationella känslor och måla upp mer eller mindre realistiska hotbilder.
Men också själva tanken att en majoritet, om än aldrig så liten, ska slå en minoritet är tveksam. Ska som i det här fallet 48 procent behöva finna sig i att 52 procent fattat ett som de tycker säkert helt galet beslut som får stora följdverkningar? I vanliga fall försöker politiker nå fram till kompromisser, det är sällan något är antingen/eller. Hade det brittiska EU-medlemskapet kunnat förändras på något sätt som varit nog för att tillfredställa opinionen? Jag antar det. Just nu har 3 miljoner skrivit under för att få en ny folkomröstning till stånd.
Även framöver måste Storbritannien – hur stort det nu blir framöver – förhålla sig till EU och precis som Norge måste de avtala om allt möjligt. Om någon av de som röstade tror att de kan vakna upp till en ny värld där britter gör som de vill oavsett resten av Europa så kommer de att bli djupt besvikna.
Margot Wallström säger att hon hoppas att detta blir en signal till EU om att det måste bli genomgripande förändringar av organisationen. Det är förstås sant, och nödvändigt. Men alldeles för sent, risken är förstås överhängande att EU-skeptiker i andra länder inte inväntar detta och Nederländerna och Danmark kan vara näst på tur. Camerons märkliga val att genomföra en folkomröstning som inte alls var nödvändig just nu kan få ännu mycket allvarligare konsekvenser än att skottar och nordirländare går sin egen väg. Det kommer säkert att påverka hela EU.
Anna-Lena Lodenius 
Sedan måste vi ställa oss frågan, vad kan vi göra demokratiskt när den parlamentariska demokratin inte klarar av att företräda folkviljan i vissa frågor. Det är svårt nog i ett land som Sverige, det är nästan omöjligt att förhindra i ett tvåpartisystem som man har i England.
Folkomröstningar är ju ett sätt (om inte det smidigaste så åtminstone det enda vi har idag) att kunna justera detta. Att folkviljan kan vara något annat än vad de ledande partierna har gemensamt.
Att utifrån detta kritisera folkomröstningar på detta sätt är ju, i mina ögon som statsvetare, ett sätt att säga att folkviljan helt enkelt inte har något värde i dagens politiska system.
En av Loddans gamla kompisar Per Engdahl sa en gång i en SVT-intervju om just folkviljan; ”Folkviljan finns inte, hur ska ni kunna ha något som inte finns som styrmedel?”. Hans lösning var en form av fascism, i princip stod han väl inte så långt från dagens Timbrohöger, den politiska redaktionen på Aftonbladet, regeringen+Alliansen och alla andra som har så svårt att acceptera utfallet i England.
Och, handen på hjärtat, hade samma människor spytt ut samma hat mot folkomröstningar och folkvilja om stanna-sidan vunnit? Knappast va?
Min poäng var ju inte att det aldrig är rätt med folkomröstningar, eller att det inte finns problem med andra former av försök att organisera hur beslut tas i en demokrati, jag försökte bara säga att det inte alltid är så enkelt, att folkomröstningar inte heller är den ultimata formen. Det spelar faktiskt ingen roll vad som blev resultatet i omröstningen i det här sammanhanget.
Loddan:
”Vet inte om du missförstår medvetet: min fråga var om det går att reducera EU-frågan till ett ja eller nej, och om det är seriöst att ställa människor inför ett antingen eller när de inte fullt ut kan få konsekvenserna redovisade. Storbritannien måste ju förhålla sig mycket mer till EU än de sagt, man kan inte båda ha kakan och äta upp den. Folkvilja är något mycket mer komplicerat än ja eller nej på alldeles för förenklade frågor.”
Men kan du ”fullt ut förstå” ett 50-sidor tjockt partiprogram då? Detta dessutom i valrörelser där det ges löften som man inte ens tänkt att försöka genomföra samt driva en politik som inte nämns innan valet.
Ja, det kan vara problematiskt att se skillnad på vad som är analys, löften, hot, skrämselpropaganda osv i omröstningar om EU eller EMU – men det är betydligt mindre komplicerat än valet i parlamentariska val.
Jag har aldrig fattat detta ”argument” mot folkomröstningar som Loddan här gör sig till tolk för.
Om det är ”för komplicerat” att säga Ja eller Nej till tex EU (eller varför inte massinvandringen?), hur många tiotusentals gånger mer komplicerat är det inte då att jämföra ett 10-tal allomfattande partiprogram på riks- eller lokalnivå.
Att ens ifrågasätta sådana här folkomröstningar, speciellt då partipolitiken som i EU-frågan uppenbart inte klarar av att ge en verkligbild om folkuppfattningen, är att ifrågasätta hela tanken om att vi vanliga väljare är kapabla att ta beslut om vår egen vardag. Om även om vi är ”kompetenta” nog i PK-maffians ögon, skall vi ändå ta ta sådana beslut när vi uppenbart tar ”fel” beslut?
Men det finns ju inte ett tydligt ja och nej, och som jag skrev: ingen vet exakt vad de olika alternativen står för. Nu börjar dessutom Brexitsidan backa och säger att de inte alls står för vad de lovade att ett Brexit ska ge. Resultatet blir värdelöst om inte folk har information.
Konkret så tycker jag att det finns ett Ja och Nej, i alla fall i samma mått som när vi röstade om EU i Sverige 1994. Man kan ju vara emot den omröstningen också, men det innebär knappast att de som är emot folkomröstningar önskar att Sverige aldrig ansökt om medlemskap i EU, eller hur?
Och om nu inte väljarna kan ta ställning i en sådan här fråga, vad säger då att denna självutnämnda politikerelit kan det? Så vem skall ta ställning? Tja, den med mest pengar och resurser givetvis.
Och visst, tyck det – men säg då öppet att ni är emot tanken på folkinflytande eller demokrati.
Vet inte om du missförstår medvetet: min fråga var om det går att reducera EU-frågan till ett ja eller nej, och om det är seriöst att ställa människor inför ett antingen eller när de inte fullt ut kan få konsekvenserna redovisade. Storbritannien måste ju förhålla sig mycket mer till EU än de sagt, man kan inte båda ha kakan och äta upp den. Folkvilja är något mycket mer komplicerat än ja eller nej på alldeles för förenklade frågor.
Jag tycker att ni båda har redovisat några intressanta reflexioner. Och nu kommer Anna-Lena med ytterligare ett påpekande, nämligen gällande tolkningen av valresultaten.
När det gäller vår egen omröstning gällande kärnkraften (tre alternativ fanns på valsedlarna) så tolkade ju riksdagsmajoriteten det oklara utfallet som så: Kärnkraften ska vara kvar till dess att ett lämpligt alternativ yppar sig.
Bara att gratulera engelska folket!
”Kan vi vara säkra på att de som röstar har klart för sig vad de båda alternativen innebär?”
Är inte det ett närvarande problem i all mänsklig verksamhet, att spå om framtiden.
I övrigt skriver Heinö bra om demokrati idag:
http://www.bt.se/ledare/heino-demokrati-ar-mer-an-folkmajoritetens-asikter/
Jo absolut, men i en folkomröstning om två alternativ blir det väldigt definitivt. En röst på ett parti är något mycket mer komplext, man röstar om en inriktning och vision. Ska läsa artikeln, fick tips även från annat håll. Har läst Timbros populismindex och delar av den rapport som åtföljde den.
Tack för tänkvärda ord! Om man ska vara petig var ju Storbritanniens folkomröstning inte beslutande utan rådgivande, men de flesta bedömare tycks tänka som du. Resultatet ska tolkas som att folket har sagt sitt. Håller med dig om att det är problematiskt med majoritetsbeslut, där nästan halva befolkningen förblir missnöjd.
Jo det är väl säkert sant att den egentligen var rådgivande, men i praktiken måste de ju följa folkets vilja eftersom de inte snickrade ihop en ”linje 2” som i fallet med den svenska kärnkraftsomröstningen som gjorde att de kunde tolka beslutet lite hur som helst.
Nej, jag gillar inte normalt folkomröstningar och absolut inte där de redan på förhand lovat att följa utgången.
Jag har en gång i allmänna val gett några partier/kandidater min röst för att ta sitt ansvar att läsa in sig på ämnen och utifrån det ta ställning. Jag har inte vare sig tid och ork att ta ansvar i frågor som jag inte fullt behärskar.
Oftast har jag utnyttjat min rösträtt och nästan lika ofta avgivit en blank röst, just i brist på kunskap i dessa komplicerade frågor.
Den parlamentariska demokratin innebär att det folkvalda parlamentet har fått väljarnas förtroende att lagstifta, besluta om skatter och statsutgifter samt se till att landet får en regering (verkställande makt). I länder med folkvalda presidenter med stor makt finns det konkurrens mellan dessa och parlamenten.
Folkomröstningarna utgör ytterligare en komplikation. Detta gäller i synnerhet de konsultativa (som i Sverige och Storbritannien). Riksdagsledamöternas iver i förening med klen allmänbildning och otillräckliga politiska kompetens besvärar.
För någon tid sen fick SAP en ordförande som inte satt i riksdagen. Enär SAP då ännu var i opposition slapp riksdagen (och den parlamentariska doktrinen) den nesan att se talmannen föreslå en statsministerkandidat som inte fanns i huset.
De som vill ha konsekvens och logik i politiken kämpar alltid förgäves. Märk mina ord!