22 juli 2011 är en dag som etsat sig fast hos många. Jag minns den med samma klarhet som då jag vaknade till beskedet att Olof Palme mördats eller den eftermiddagen då jag satt på ett tåg och nåddes av nyheten om attacken mot Anna Lindh. Den här dagen för tio år sedan körde jag i bil med ett just avlivat marsvin i en vit pappask dekorerad med en duva på sätet bredvid mig. Jag hade just avslutat samtalet med min gråtande dotter när det första meddelandet kom om bombdåd i Oslo, och sedan följde allt slag i slag. Jag fick avbryta semestern och satt i intervjuer och skrev artiklar dagar i sträck.
Flera år efteråt hände det att människor vid mina föreläsningar bröt ihop när jag nämnde Utöya. Ofattbart många norrmän hade en anknytning till något eller några av de mestadels mycket unga offren. 22 juli-attentatet, som det kallas i Norge, är fortfarande det värsta terrordådet i Skandivien i antal offer mätt. Den utstuderade kallsinnigheten i genomförandet och planeringen beskrivs kanske bäst i Åsne Seierstads bok ”En av oss”.
Jag tänker ofta på Utöya men försöker att tänka så lite som möjligt på den narcissistiske gärningsmannen som inget högre önskar än att vi ska se honom och prata om honom. Tänk i stället på offren. Vi måste förstås vara vaksamma på framväxande terrortendenser, vilket inte är lätt, mycket sker i det fördolda. Fallet Breivik visar att det ofta handlar om att faktiskt se människor omkring oss som glider och tro på vår magkänsla. Många anade att något var fel.
Anna-Lena Lodenius 
Jag som trodde att journalisterna skulle avstå från att koppla Utöya till SD. Så fel jag hade. Aftonbladet och tydligen även andra media gör just denna koppling. Skäms!
Det är olyckligt, enligt mitt sätt att se det, att göra sådana kopplingar. Det är inte ovanligt att udda våldsinriktade personer som Breivik, John Ausonius, Peter Mangs etc, blandar privata och ideologiska motiv och inspireras till våldsdåd genom att ta del av propaganda från olika rörelser och partier. Den som sprider extrema uppfattningar har i viss mån en skuld, i synnerhet om det förekommer uppmaningar till brott eller uttalanden som hetsar till brott. Men det betyder inte att Fremskrittspartiet som Breivik var med i en period kan lastas för vad han gjorde, och inte heller SD, vad man än tycker om partiet.
Noen legger vekt på at Behring Breivik i en kortere periode skulle ha vært medlem i FrpU. Men i tiden inntil han ble med der, hvilken ideologi hadde han mest kontakt med? Hvorfor hatet han AP og AUF så intenst at han ville drepe uskyldige barn, ungdom og voksne? Kunne det ha noe å gjøre med den tilstanden/de forholdene som førte til varselmelding til Barnevernet?
Jag har läst det dokument som Brevik skickade ut före 22 juli och det är svårt att greppa en enhetlig ideologi, även om det finns tydliga inslag som hatet mot islam, arbetarrörelsen etc Han lånar annars bitar från många olika håll. Det verkar han ha gjort tidigare också (Seierstads bok är en bra källa). Hans tid i Frp var kort och han visade inte vem han var så jag tycker inte man kan lasta partiet för någonting av vad Breivik tog sig sig för senare. Hatet mot arbetarrörelsen har ofta varit framträdande hos högerextremister i alla tider grundat i tanken att den lierar sig med globalisterna och både den internationella kommunismen och kapitalet, båda anses judestyrda. Arbetarrörelsen idag anklagas för att ha sålt ut nationen till det internationella kapitalet och öppnat för ”främlingsinvasionen”. Den som dödar barnen i denna rörelse slår mot dess framtid. Det verkar ha varit tanken.
Om jag hade träffat Breivik så hade jag trott att han var en oförarglig fantast. Enbart beklagansvärd, ej farlig. Utom möjligen för sig själv. Dessbättre slapp vi alla försök att komma åt SD med Utöya som tillhygge.