Jag skriver på Doku om konstnären Lars Vilks som just avled i en trafikolycka, utredningen kring vad som låg bakom hans död utreds fortfarande. Min text tar fasta på tystnaden kring hot mot Lars Vilks. Här är några utdrag ur texten:

Den omtalade karikatyren av profeten Mohammed som rondellhund medförde dödshot som tvingade honom att leva med personskydd i många år. Hur kunde så många skuldbelägga Lars Vilks, trots att det var honom som hoten riktade sig emot? 

George Orwell skrev: ”Om det ska vara någon mening med yttrandefriheten måste den omfatta även det som ingen vill höra. (If liberty means anything at all, it means the right to tell people what they do not want to hear.) Orden känns passande för ett samtal just om Vilks liv och verk. Finns det en annan svensk kulturarbetare som har förföljts så länge och med så allvarliga konsekvenser som Lars Vilks? Ändå osynliggjordes han och togs ofta inte på allvar. 

Många som inte velat stå upp för Lars Vilks yttrandefrihet har känt sig tvingade att påpeka att de inte ser honom som någon bra konstnär. Som om det skulle ha något med saken att göra. Vilks själv ställde frågan: Så om jag målade Muhammed som hund i bländande teknik, vore det mer acceptabelt? Knappast för hans belackare. 

Yttrandefrihet handlar inte om rätt eller fel, den bör inte vara kopplad till kvalitetskriterier och inte heller till individens status och ställning. Det borde vara självklart, men det är det uppenbarligen inte. Kanske var det ytterligare en anledning till den ambivalens som många kände inför honom: att han blottlade våra egna inkonsekvenser. 

Vilks betalade ett högt pris för sina provokationer, och att besinna sig såg han inte som något alternativ, han målade definitivt inte med osynligt bläck. Hans agerande kunde ha öppnat ögonen på fler för hur islamistisk terror och åsiktsförtryck fungerar, om de vågat se att det som drabbade honom var mycket större än konstnärens eget öde.