Kan man bunta ihop SD och Fremskrittspartiet?

Den här debattartikeln publicerades i den norska dagstidningen Verdens gang den 20 september 2013 (fast då översatt till norska):

***

Jag var nog inte den enda svensken som tyckte det kändes konstigt när Skavlan, vår ständiga spegling av norsk samtid, i sitt program häromåret intervjuade Fremskrittspartiets tidigare ledare Carl I Hagen med hustru under vänskapliga former utan hårda frågor, och dessutom lät paret sitta kvar och småprata med resten av gästerna. Något liknande vore otänkbart om det gällt Sverigedemokraternas ledare Jimmie Åkesson och hans flickvän. I Sverige tillämpar vi det som ibland kallas cordon sanitaire, ungefär renlighetsspärr – en term från djurhållningen som rätt väl beskriver hur den som närmar sig ett sådant parti anses bli besmittad.

Erna Solberg gick alldeles nyligen ut i samma program och talade om ett eventuellt regeringssamarbete med Fremskrittspartiet som om det var något fullständigt naturligt och okontroversiellt. Så har det förstås inte alltid varit. Men i Sverige gör statsminister Fredrik Reinfeldt fortfarande hellre upp över blockgränserna med Miljöpartiet om migrationspolitiken än att närma sig SD. Faktum är att inget riksdagsparti än så länge velat samarbeta med SD i någon enda fråga, åtminstone inte på riksplanet.

Många norrmän som jag träffat genom åren har försökt övertyga mig om att svenskar totalt missförstått Fremskrittspartiet när vi jämför det med vår egen motsvarighet Sverigedemokraterna. Norska akademiker jag träffat har ifrågasatt om Fremskrittspartiet över huvud taget ska buntas ihop med andra högerpopulistiska partier i Europa. Min invändning är att termen högerpopulism täcker ett brett fält av sinsemellan väldigt olika partier som knappast själva ser sig som en grupp (även om vissa samarbetar med några av de andra). Partiernas bakgrund varierar, ett fåtal har rötter i fascistiska och nazistiska rörelser, betydligt vanligare är transformerade allmänborgerliga partier (som Schweiziska folkpartiet och Freiheitspartei Österreich) eller regionala proteströrelser (som Lega Nord och Vlaams Belang). Fremskrittspartiet är inte mer avvikande än en del av de andra partierna.

Ett nordiskt fenomen är populistiska missnöjespartier som i början ofta inriktade sig på kampen för lägre skatter, som Fremskrittspartiet eller Dansk Folkepartis föregångare Fremskridtspartiet, eller för landsbygdens befolkning som Veikko Vennamos Landsbygdspartiet (som föregick bildandet av Sannfinländarna). Flera av dessa partier började i likhet med Fremskrittspartiet under 1980-talet att ifrågasätta invandringen till Europa. I Sverige såg vi lokala missnöjespartier framför allt i Skåne och de södra delarna av landet, som influerades av dansk politik och började argumentera på liknande sätt. SD hör inte till dessa, de hör till den lilla grupp av högerpopulistiska partier som har fascistiska rötter. Däremot har partiet sitt starkaste fäste i Skåne.

Att Fremskrittspartiet haft mer kvalificerade företrädare som breddat väljarunderlaget i Norge gör det inte till ett totalt väsensskilt från SD. Fremskrittspartiet och SD står nära varandra i synen på för partierna viktiga frågor som mångkultur, invandring och liknande frågor. Men visst finns det skillnader, och viktiga sådana. SD:s företrädare kan knappast hamna i en diskussion som inte förr eller senare glider in på invandringsfrågan eller kritik av islam. SD är värdekonservativt, i likhet med de flesta av den här typen av partier. Fremskrittspartiet är ett av få högerpopulistiska partier som fortfarande är mer nyliberalt.

SD:s bakgrund är inte oviktig. Men partiet hade aldrig blivit så stort som det är idag om det inte tonat ner extremismen och försökt göra sig av med de mest belastade individerna som anses ge partiet dåligt rykte. Förvandlingen är inte fullständig, i synnerhet ungdomsförbundet verkar fortfarande vara en fristad för mer antidemokratiska föreställningar. Men antisemitism och hakkors är inget framgångsrecept på 2010-talet, det inser alla.

Kanske kommer skillnaderna i bemötandet av Fremskrittspartiet och SD att minska ytterligare om SD växer. Större partier blir per automatik mer respekterade, oavsett vad de tycker, i kraft av sitt väljarstöd. Tiden gör också att vi vänjer oss, det sker en slags avtrubbning och andra partier kan till och med börja låna retorik, något som känns igen inte t ex från den danska invandringsdebatten. SD har en kortare historia och har inte synts i rikspolitiken lika länge som Fremskrittspartiet.

Oavsett partiernas rykte och belastning finns det anledning att se växande högerpopulism som ett generellt problem i Europa. Främlingshatet riskerar att öka i tider av oro för terrorism och militant islamism, och det kan möjligen också sättas i samband med den finansiella krisen (även om högerpopulistiska partier inte alltid är störst där krisen är djupast). Det handlar om ödesfrågor och vilket slags samhälle vi vill ha. Ska de allt fler människor i världen som av något skäl byter hemland, av tvång eller frivillighet, ses som likvärdiga och få en anständig tillvaro eller inte? Problemet sitter inte bara i de högerpopulistiska partierna, men dessa eldar på debatten och uttrycker tydligare uppfattningar än i andra politiska läger.

Ett parti som lärt sig att linda in fördomsfulla åsikter och använda ett mindre extremt språkbruk är inte mindre farligt eftersom detta ökar möjligheterna till makt och inflytande. För den som tror på allas lika värde och rättigheter vore det förstås bäst om Fremskrittspartiet hamnade utanför den norska regeringen. Den dag någon får för sig att bjuda in SD till en regeringsbildning, om det någonsin inträffar, tror jag partiet låter minst lika friserat som Fremskrittspartiet.