Jag har för andra året i rad haft förmånen att få följa utdelningen av Almapriset i Konserthuset här i Stockholm. Trevligt, frånsett det märkliga i att kungahuset alltid ska dela ut själva priset, och att vi tvingas resa oss när hovets representant går in i lokalen. Första året satt jag demonstrativt kvar, och jag var inte ensam. I år valde de listigt att ta in pristagaren och Victoria samtidigt och bad oss att resa oss för båda. (Har ingenting emot Victoria som person, det är formerna jag reagerar över).
Jag kunde klaga på tråkiga tal på knackig engelska. Eller hylla bra musik, som det var både förra året och det här: First Aid Kit då, Mando Diao nu.
I stället skulle jag vilja uppehålla mig en stund vid pristagaren. Eller i vart fall den ena av de böcker av henne som låg i den goodiebag som vi fick med oss. Jag har inte tidigare stiftat bekantskap med Isol, men blev betagen av både hennes bilder och hennes person. Mer fundersamt blir jag när jag läser ”Petit, monstret” som just kommit ut på Alfabeta. Tänker först att den nog handlar om en pojke med allvarliga svårigheter med empati och impulsstyrning, jag tänker ADHD, min dotter tror mer på Aspberger.
Hamnar sedan i en diskussion med barn- och ungdomsboksförfattaren Eva Susso på Instagram som skriver att hon får ont i magen av bilden ovan. Pojkar som drar flickor i håret, visst har vi träffat sådana många av oss. Eva påpekar att flickan i boken är undergiven, hon ”tål” övergreppet. Rentav sätter sig intill honom igen, alldeles frivilligt. En obehaglig bild av ett offer och en förövare. Vad händer när det lilla monstret blir ett stort monster?
Funderar på att donera böckerna till grannen som har förskolebarn, men hon gillar inte alls teckningarna, framför allt inte stilen (där är vi inte överens). Men sedan börjar hon analysera handlingen, pekar på att Petit är ganska stor, faktiskt redan går i skolan och ska klara svåra tal. Ändå beter han sig som en treåring. Ett så stort barn som skjuter sten med slangbella på duvorna, inte kan dela med sig och är grym mot flickor känns inte normalt.
En bok som väcker sådana känslor och tankar kan inte bara vara dålig. Men den kräver nog att man diskuterar handlingen och problematiserar det som händer. Kanske kan den ha ett värde för barn som känner igen sig i Petit. Men jag håller med Eva Susso: Bevare oss för den stora Petit om omgivningen inte får bukt med det som i boken kallas ”att vara dum” (tycker nog att en del av det han gör är något värre än så).
Anna-Lena Lodenius 