Har nu äntligen haft tid att läsa Hannes Råstams rosade bok om Thomas Quick (”Fallet Thomas Quick : Att skapa en seriemördare”, Ordfront 2012). Trodde jag kunde historien, det har ju stått väldigt mycket i medierna och jag såg även delar av det han gjorde för TV. Men det är något annat att få hela historien serverad bit för bit, med alla detaljerna på plats. Det är då som mönstret framstår tydligt.
Läser man boken framstår Göran Lambertz och andras kritik mot Råstams granskning ännu mera obegriplig. De försöker som väl de flesta noterat, hävda att Quick/Bergwall visserligen frias, mer av tekniska skäl, men för den skull inte behöver vara oskyldig. Dessutom har det sagts att det finns ju faktiskt saker han hävdat som stämmer, saker han inte kunnat veta om han inte är gärningsmannen.
Det orimliga i detta påstående har nog många förstått, men för den som inte gjort det: Thomas Quick, numera Sture Bergwall, är en psykiskt sjuk och skör människa med svåra drogproblem som i utbyte mot ännu mer droger (förfärande mängder) uppmuntras att ta på sig en rad mer eller mindre uppmärksammade mord. Hans vittnesmål ”växer fram” i terapin, inledningsvis har han bara uppgifter han hämtat i medierna att gå på. Ofta missar han mer än det vore statistiskt möjligt att göra (13 fel på tipset, konstaterar Hannes Råstam). Men genom ”samarbete” med terapeuter och utredare kan han så småningom berätta mer och mer. Ytterst sällan dock något av relevans, och det korrekta är alltid uppblandat med mängder av felaktiga uppgifter.
Således är det irrelevant om Quick/Bergwall skulle ha påstått att en bom var låst eller stängd eller att ett offer hade ett hudutslag eller vad som nu lyfts fram. Eftersom sättet hans uppgifter framkommit på är så diskutabelt kan vi faktiskt inte veta någonting om vad han visste innan rättsprocessen inleddes.
Det finns oerhört mycket konstigt i detta, men en märklig omständighet är att Quick/Bergwall ofta nämner medgärningsmän som nekar och ofta har alibi för tiden för morden. Dessa pressas inte särskilt hårt och detta sänker inte trovärdigheten i Quicks vittnesmål. En annan omständighet är hur ingen kan förklara hur han transporterat sig till mordplatserna, ibland hundratals mil, utan körkort och enligt många vittnesmål (exempelvis syskon, dessa förhör diarieförs inte) utan att kunna köra bil. En tredje är hur Quick kan beviljas så frikostigt med obevakad frigång, om nu någon verkligen bedömer honom på allvar som så farlig. Permissioner som han bland annat använder till att sitta på arkiv och läsa på om mordfallen.
Thomas Quick är en psykologisk gåta. Klart han ville ha uppmärksamhet och droger. Men att frivilligt ta på sig mängder av mord är ändå väldigt drastiskt. Falska erkännanden är dock inte något obekant fenomen i mer kända rättsprocesser.
En debattör som inte ger sig är journalisten Gubb Jan Stigson (se Paragraf) som nyligen radade upp mängder av exempel på saker som han anser felaktiga i Råstams granskning, i regel bagateller men det är klart, rätt ska vara rätt. En av uppgifterna handlar om att det finns möjlighet för Quick att ta sig från ett konfirmationsläger till Växjö och tillbaks, ett dygn har han på sig, för att begå ett mord. Inte fysiskt omöjligt, men förefaller otroligt.
Jag tänker inte ge mig in i dessa detaljdiskussioner, helt enkelt eftersom jag tycker det flyttar fokus från det väsentliga. De ansvariga gömmer undan handlingar, begår osannolikt många rent formella fel, glider på sanningen och utgår från början från gärningsmannens skuld. Det gör för övrigt även hans advokat, Claes Borgström. Quick har inte ens en försvarare. Det är förstås utmärkt att rätten river upp det ena domslutet efter det andra och friar. Men någon borde rimligen ställas till svars för detta.
Anna-Lena Lodenius 