Anna-Lena Lodenius

22 juli 2011 är en dag som etsat sig fast hos många. Jag minns den med samma klarhet som då jag vaknade till beskedet att Olof Palme mördats eller den eftermiddagen då jag satt på ett tåg och nåddes av nyheten om attacken mot Anna Lindh. Den här dagen för tio år sedan körde jag i bil med ett just avlivat marsvin i en vit pappask dekorerad med en duva på sätet bredvid mig. Jag hade just avslutat samtalet med min gråtande dotter när det första meddelandet kom om bombdåd i Oslo, och sedan följde allt slag i slag. Jag fick avbryta semestern och satt i intervjuer och skrev artiklar dagar i sträck.

Flera år efteråt hände det att människor vid mina föreläsningar bröt ihop när jag nämnde Utöya. Ofattbart många norrmän hade en anknytning till något eller några av de mestadels mycket unga offren. 22 juli-attentatet, som det kallas i Norge, är fortfarande det värsta terrordådet i Skandivien i antal offer mätt. Den utstuderade kallsinnigheten i genomförandet och planeringen beskrivs kanske bäst i Åsne Seierstads bok ”En av oss”.

Jag tänker ofta på Utöya men försöker att tänka så lite som möjligt på den narcissistiske gärningsmannen som inget högre önskar än att vi ska se honom och prata om honom. Tänk i stället på offren. Vi måste förstås vara vaksamma på framväxande terrortendenser, vilket inte är lätt, mycket sker i det fördolda. Fallet Breivik visar att det ofta handlar om att faktiskt se människor omkring oss som glider och tro på vår magkänsla. Många anade att något var fel.