Varför säger vi inte Mellanvästern och Fjärran Västern?

I augusti åker jag till Fjärran Västern. Det vill säga USA. Åtminstone om man använder ord och begrepp från den egyptiska författaren Nawal El-Saadawi. Hon avskyr begrepp som Mellanöstern och Fjärran Östern som hon menar är lägesbestämningar satta utifrån ett kolonialt perspektiv där London, Paris etc är centrum och utgångspunkt och annat blir periferi.

Nawal El-Saadawi höll ett av huvudtalen vid Waltic, världens första internationella författarkongress som hölls i Stockholm i veckan. Jag deltog några av dagarna och höjdpunkten var tveklöst Nawal El-Saadawis tal som fick hela salen att bölja av entusiasm, på slutet stod vi alla upp och applåderade som på en rockgala. Det kändes märkligt och stort. Så mycket klokskap och briljans hos denna charmerande vithåriga dam. Hennes tankar om identitet känns välbehövliga i en tid där så många vill gruppera ihop människor utifrån begrepp som kultur och religion. För den som vill ha ett uförligare referat av hennes föreläsning, och den efterföljande debatten, rekommenderas Ola Larsmos artikel i gårdagens DN Kultur.

Publicerat i Nawal El-Saadawi, Ola Larsmo, Waltic | 4 kommentarer

Är dagens ungdom bortskämd?

Väldigt många som är i min generation eller något äldre hävdar bestämt att dagens ungdom är bortskämd, och jag blir lika irriterad varje gång. Grundbudskapet är att det finns visst jobb och bostäder, bara man kämpar lite, och ”det var lika svårt på vår tid”. Jag skulle vilja påstå att det där är en stor lögn. Mina föräldrars generation levde i ett fattig-Sverige där man bara hade sig själv och släkt och vänner att lita på. Men dagens 40- och 50-talister har haft det oerhört mycket bättre.

Kajsa Ekis Ekman skrev en jättebra atikel i förra numret av Ordfront om ”Den grundlurade generationen” där hon diskuterar det märkliga i att bilden av borskämda ungdomar är så utbredd trots att dagens unga bevisligen är fattigare, sjukare och har svårare att etablera sig på arbetsmarknaden än tidigare. Jag satt i redaktionen när vi beställde den artikeln och inte oväntat kom samma diskussion upp i redaktionsrådet som delvis består av människor just ur 40-talistgenerationen.

Kommer osökt att tänka på det är jag läser ”Maken” av Gun-Britt Sundtröm, en klassiker som jag borde ha läst för länge sedan och som just kommit som klassikerpocket i en nyutgåva. En bok man kan säga mycket om, och som jag nog återkommer till på bloggen. Men en detalj som jag fäster mig vid är att bokens Martina har problem med mycket men aldrig just jobb och bostäder, det tar hon helt för givet. Vi flyttade ofta för att vi gillade det – inte av nödtvång. Det fanns rivningskontrakt, billiga villor att hyra, bostadsförmedlingen fungerade. Vi reste bort i månadsvis eftersom det vi tjänade räckte så långt, och kunde bara gå in på samma arbetsplatser när vi kom tillbaks och börja jobba igen. Att det materiella fungerade var i själva verket en förutsättning för att vi skulle ha tid att fundera så mycket över våra relationer, könsroller, maktstruktuer i så väl det offentliga som det privata etc. Det ska vi inte glömma.

Publicerat i Gun-Britt Sundström, Kajsa Ekis Ekman, Ordfront magasin | 10 kommentarer

Queertema i film från 20-talet

Det har talats mycket om glömda svenska kvinnliga dramatiker på senare år. Men glömskan när det gäller kvinnliga filmare är nästan ännu mer påtaglig. Karin Swanström har inte gått till historien som filmare utan som skådespelare i otaliga roller som amper änkefru, kokerska, svärmor eller andra ”rejäla fruntimmer” som svensk film är så full av. I Myggan klassiska Nöjeslexikon kan man läsa att hon ”prövade på filmregi”. Ett rätt nedlåtande sätt att beskriva en pionjärinsats inom filmen. Den som vill studera den höga kvaliteten på hennes produktion kan se den fjärde av hennes filmer ”Flickan i frack” från 1926 (den blev också hennes sista) som nyligen restaurerats. Kritikerrosad på sin tid och fortfarande märkligt modern.

”Flickan i frack” bygger på Hjalmar Bergmans roman med samma titel, en lättsam historia om några studenter, varav två är syskonen Curry och Katja, och livet i en småstad kring skolavslutningen. Deras lata men charmiga vän Ludwig spelas av ingen mindre än Erik Zetterström, mer känd som signaturen Kar de Mumma, i en av sina få filmroller. Huvudtemat är förberedelser inför en bal där Katja får problem eftersom familjen diskriminerar henne genom att låta sonen i huset köpa mängder av dyra kläder medan hon själv inte har något att ha på sig till festen. Filmens höjdpunkt avslöjas förstås i titeln. Men vägen dit och de konsekvenser dramat får saknar inte poänger.

En viktig roll i historien spelar ett manhaftigt kvinnokollektiv som för tankarna till Fogelstadkretsen som Ulrika Knutson beskrivit i ”Kvinnor på gränsen till genombrott”. En samling troligen lesbiska, cigarrrökande kvinnor med stora näsor och liten önskan att behaga omvärlden som tar den revolterande Katja till sig när hon bryter mot konventionerna.

En intressant detalj är att det finns en senare filmatisering av samma roman från 1956 av Arne Mattsson där queertemat (enligt bloggen Lokomotivet) är betydligt nertonat. Det gick tydligen an att säga och göra saker på film 1926 som inte var lika legio 30 år senare.

Läs mer om filmen:
Filmdelta, Lokomotivet, Modärna Tider

Publicerat i Filminstitutet, Flickan i frack, Karin Swanström | 8 kommentarer