I helgen är det teaterfestival på Södra teatern i Stockholm, ett samarbete mellan Riksteatern och Östgötateatern. Den hålls som en fortsättning på Spetsprojektet som genomfördes för att lyfta fram kvinnliga dramatiker som var samtida med Strindberg och Ibsen men som eftervärlden glömt. En del var stora och spelades mycket redan då, andra agerade mer i det fördolda.
Jag var på en presskonferens för fria grupper i Stockholm för en tid sedan och träffade då personer som arbetade med att sätta upp en föreställning av ”Den bergtagna” av Victoria Bendedictsson på Strindbergs Intima Teater. Pjäsen som knappt spelats väckte stor uppmärksamhet när den återupptäcktes och sattes upp på en scen i London vilket medförde att den även spelades i Stockholm (tyvärr har redan sista föreställningen varit). Det ironiska är att detta skedde just på Strindbergs egen teater. De som arbetade med projektet kommenterade att Strindberg nog hade vänt sig i sin grav om han vetat att just Victoria Benedictsson spelades där, vilket var en anledning till att de tagit sig an projektet.
Men den viktigaste anledningen till intresset för kvinnlig svensk 1800-talsdramatik är att den är riktigt bra och verkligen inte förtjänar att glömmas bort. Den berättar om kvinnlig underordning i en tid då kvinnor inte ens på pappret hade samma rättigheter som män, vilket ju fortfarande gäller i stora delar av världen. I samband med helgen teaterfestival hålls ett seminarium om internationell solidaritet och man tänker samla in namnunderskrifter för den iranska kvinnoaktivisten Parvin Ardalan som jag tidigare skrivit om:
– När Alfhild Agrell och Anne Charlotte Leffler skrev sina pjäser på 1880-talet saknade de rösträtt och var förnekade demokratiska fri- och rättigheter. Det är dessvärre fortfarande verkligheten för miljontals kvinnor. Parvin Ardalan är en av dem, säger Birgitta Englin, Riksteaterns vd i det pressmeddelande som gått ut i samband med festivalen.
Anna-Lena Lodenius 