5i12-rörelsen föddes för trettio år sedan i Härnösand, och det har uppmärksammats inte bara där utan även i Stockholm och Bryssel. Jag deltog tidigare idag i manifestationen i Härnösand och höll även ett föredrag på biblioteket under eftermiddagen.
De uppmanade mig att skicka ut ett utkast till vad jag skulle säga i förväg, och jag är visserligen usel på att följa skrivna manus. Men såhär blev det som jag skickade:
Jag tror inte vi förstår hur unikt det som händer nu är.
1) Strikta gränskontroller, ålderstester, tillfälliga uppehållstillstånd etc. Partierna är i stort sett överens om en striktare linje i migrationsfrågan. Det märks inga tecken på en lösning av de krig som driver människor hit, inga tecken på mattade flyktingströmmar. Men allt fler kan nu inte längre ta sig vidare till länder där de kan söka skydd utan fastnar någonstans på vägen eller i värsta fall i Medelhavet.
2) Vi har ett politiskt parti som uppstod i nazistiska miljöer som är landets tredje största parti, t o m allra störst bland arbetande män i LO-kollektivet. SD framhåller sig numera som det nya partier för sjukvård och välfärd – bara för det rätta folket, svenskarna förstås. Det här ska vi ha råd med – om vi bara kastar ut invandrarna och inte tar emot annat än ytterst få, säger SD. SD politik borde synas mycket mer än vad som sker, tycker jag. Inte bara när de pratar invandring. Det finns mycket som skaver betänkligt i hela deras syn på människovärde och ett öppet demokratiskt samhälle.
3) Vi har åter nazistdemonstrationer i landet, det är inte första gången men de har ökat aktivitetsnivån och har märkts betydligt mer på senare år, inte minst innan valet. Det nya är att flera partier talar om att de borde förbjudas på något sätt. I Sverige har vi ofta tyckt att får man tycka vad som helst, i stort sett. Jag tror inte att förbud är vägen att gå. Men det säger något om allvaret i situation att även den frågan kommer upp.
Vi lever i en tid då vår vilja att göra gott prövas hårdare än någonsin, och då ord som solidaritet och människovärde är viktigare att lyfta än någonsin.
Snart tre månader har gått utan att vi fått en ny regering. En av nyckelfrågorna som drivit fram den här situationen är att ganska många partier vill hålla Sverigedemokraterna borta från makten och undvika att de kan utnyttja situationen till att driva fram beslut som leder till att genomföra partiets politik. Heder åt alla partier som har den inställningen, och den kostar, populariteten för vissa partiledare rasar, de ses som besvärliga och bråkiga.
I kulisserna sitter Jimmie Åkesson och gnuggar händerna. Han önskar sig ett extra val, och allt tyder på att SD växer om det blir så. Samtidigt som flera småpartier kan ramla ur riksdagen. Jag tror inte vi fattar vad det kan betyda om SD blir ännu större och kan börja påverka på riktigt. Samtidigt – och det är förstås dilemmat, kan en bred koalition mellan sinsemellan olika partier stärka bilden av SD som den enda verkliga oppositionen.
Någon hade kanske trott att SD:s företrädare i det här laget skulle anstränga sig hårt för att eventuellt komma närmare KD och M. Men i stället är det som om partiet nu visar sitt rätta ansikte. Dagen efter riksdagsvalet skrev SD:s förmodligen mäktigaste man – vid sidan av Åkesson – Mattias Karlsson ett Facebook-inlägg där han deklarerade att det är nu som kampen börjar. De har utvalts av öde och det är segra eller dö som gäller, en strid som ska omforma Sverige, och den svenska nationen. Må det inte ske, säger jag. Låt oss förenas, alla kloka människor i ett stöd för demokratin och människovärdet, för öppenhet och mångfald.
Vi ska vara stolta över Sverige. Men det som gör Sverige unikt i världen är en stark välfärd och en tydlig målsättning att minska klyftorna mellan människor, både de ekonomiska och sociala, oavsett sådant som ursprung, religion, kön och sexuell läggning. Det svenska är också att vi inte bara stirrar inåt, på oss själva, utan att vi är öppna för att ta in andra kulturer och människor och låta dessa berika oss. Självklart inte i en omfattning som totalt hotar den svenska välfärden. Men en politik som den SD förespråkar rimmar dåligt med svensk tradition och är därtill dåligt för landet som helhet.
Anna-Lena Lodenius 