Jag sitter numera i styrelsen för Stiftelsen DOKU som granskar den våldsbejakande radikala islamismen. Vi har förstås reagerat på den nya kultur- och demokratiministern Amanda Linds agerande, och med anledning av det publicerade vi en debattartikel i Aftonbladet idag där vi erbjuder Miljöpartiet våra tjänster. För uppenbart saknas det ju en hel del kunskap vad gäller islamismen i Sverige och världen. Såhär lyder texten:
Miljöpartiet har uppenbarligen stora blinda fläckar vad gäller den radikala islamismen. Detta visar sig gång på gång, nu senast med vår nya kultur- och demokratiminister som reservationslöst räknar upp den under förra mandatperioden petade bostadsministern Mehmet Kaplan bland partiets gröna ”pionjärer och hjältar”.
Amanda Linds uttalande kan verka bagatellartat – han kom säkert bara med på ”ett bananskal” i uppräkningen som Anders Ygeman kommenterade efteråt. Men då vill vi för ordnings skull påminna om omständigheterna kring petningen av Kaplan, och hur den hanterades av Miljöpartiet. Beslutet togs alltså 2016 efter att Stefan Löfven fått nog efter att Kaplan vid upprepade tillfällen vägrat att lägga alla korten på bordet om sina kontakter med den turkiska regimen närstående individer och grupper med klart antidemokratisk och antisemitisk agenda.
Kaplan var den förste aktive muslimen som blev minister i en svensk regeringen. Men hans tioåriga karriär i riksdagen kantades av kontroversiella uttalanden som upprörde även andra muslimer. Som när han jämställde staten Israels agerande med nazisternas under 1930-talet, eller jämförde de som reste för att strida för IS, alltså den mest våldsinriktade och terrorbenägna rörelsen i världen för närvarande, i Syrien med de frivilliga i finska vinterkriget. Det bör också nämnas att han 2011 bjöd in antisemiten Yvonne Ridley, som uttryckt beundran för al Qaida-ideologen Anwar al-Awlaki, till riksdagen. (Kaplan tog ibland tillbaka vad han sagt, eller skyllde på bristande bakgrundsinformation, men den långa raden av liknande ”misstag” stämmer till eftertanke.)
När Löfven meddelade sitt beslut stod inte miljöpartisterna vid hans sida för att möta pressen. Partiets officiella förklaring till petningen var att Kaplan inte kunde sköta sitt jobb på grund av ifrågasättandet av honom som person. Men enligt Gustav Fridolin var bilden av Kaplan ”orättvis” och han kallade honom ”demokrat, antirasist och humanist”. Tre ord som vi definierar radikalt annorlunda än vad Fridolin uppenbarligen gör.
Att Miljöpartiet agerar på det här sättet kontrasterar starkt mot statsministerns ord i regeringsförklaringen om en upptrappning av kampen mot antisemitismen genom ett museum om Förintelsens historia och nya skolsatsningar för att hålla minnet levande. Men antisemitismen är inte bara historia, den är i högsta grad levande.
Vi undrar: Inkluderas dagens antisemitism i satsningarna, och tas den som emanerar ur andra kulturer också upp? I så fall är det oundvikligt att inte också rannsaka de egna leden och organisationer som bemöts tämligen välvilligt i det svenska samhället. Ska de ökade satsningarna ge ännu mer pengar till organisationer som säger sig verka mot rasism, men som i själva verket underblåser den radikala jihadismen? Ett problem som DOKU tidigare belyst.
Företrädare för den radikala islamismen har försökt vinna insteg även i andra politiska partier, vilket också diskuterats på bred front. Men inget svenskt parti har öppnat armarna för företrädare med åsikter som går i den här riktningen tillnärmelsevis lika mycket som just Miljöpartiet.
Vi utgör styrelsen i Stiftelsen DOKU som granskar våldsbejakande islamism. Vi satsar på grävande journalistik, och har redan publicerat en rad avslöjanden som vunnit stor spridning i svenska medier. Vi erbjuder nu våra kunskaper till Miljöpartiet. Vi väljer att tro att partiets agerande handlar om okunskap, så låt oss råda bot på den!
För styrelsen i Stiftelsen DOKU/doku.nu
Peter Gustavsson, Anna-Lena Lodenius, Johan Lundberg, Sofie Löwenmark och Magnus Sandelin
Jag gräver i självbiografier skrivna av ledande personer i Sverigedemokraterna eller individer som hoppat av partiet i det nya numret av 
Den som vill veta mer om SD:s omdebatterade rötter, bör leta upp en bok av SD:s första partiledare, Anders Klarström. Hösten 2018 släppte han Prima Victoria, Sverigedemokraterna 1988–1995, Självbiografi 2018. Vad som får honom att nu träda fram är oklart, men det verkar inte som att han omvärderat tidigare ställningstaganden.
Anna-Lena Lodenius 