Så blev det till sist en ny svensk regering. Det återstår förstås att se hur länge den sitter. Tolkningen av vad överenskommelserna innebär går ju isär, och känslorna svallar, inte minst på motståndarsidan (har aldrig sett Ulf Kristersson så berörd). Kan inte låta bli att tänka: De svenska partierna hade kunnat förutse det här om de hade tittat ut över Europa.

Hittills har Sverige varit ett undantag med en politisk stabilitet som andra endast kunnat drömma om, men den tiden är över. De svenska politikerna måste bli mer ödmjuka inför vad demokratin kräver av dem, och inte ställa ultimatum utan vara lyhörda och föra dialog för att förverkliga det som de gick till val på. Vi har varit otåliga men i Tyskland tog det fem månader att få till en regering, i Tjeckien åtta och i Belgien ett helt år.  Välkommen till det nya Europa!

Redan för 7-8 år sedan intervjuade jag en socialdemokrat i Nederländerna som berättade att de var säkra på cirka fem procent av väljarna, en grupp som han bedömde mest bestod av kvinnor och invandrare. Resten måste erövras i varje valrörelse, var hans slutsats. Det är väl känt att väljarna blivit mer illojala, de byter oftare parti, hoppar även mellan blocken, och ägnar sig åt en slags valshopping där de fiskar efter enskilda förslag och reformer snarare än ideologi.

De gamla traditionella partierna får allt färre röster överallt, medan nya partier, inte bara högerpopulistiska även om deras framgångar är särskilt påtagliga, växer. Det nya politiska landskapet är alltså starkt fragmentariserat och det är svårt för något enskilt block eller parti att dominera.

Franska tidningen Le Monde presenterade i december en undersökning som visade att det saknas en stark politisk majoritet i hälften av de europeiska länderna. I allt fler länder sitter bräckliga minoritetskoalitioner som har litet handlingsutrymme, konstaterar Le Monde som varnar för att det på sikt kan påverka väljarnas stöd för politikerna.

I vissa länder är det här vardag sedan länge, till exempel i Danmark och Tjeckien. Den politiska situationen i Spanien är komplicerad med socialister som fick makten efter ett misstroendevotum mot den konservativa regeringen 2018. För detta krävdes stöd av så väl vänsterpopulistiska Podemos som baskiska och katalanska separatister och nationalister som nu inte vill släppa fram en ny budget, och nästa moln på himlen är att ett nytt högerextremt parti, Vox, gick starkt framåt i valet i Andalusien i december.

Sedan har vi förstås Tyskland där socialdemokraterna med stor vånda valde att gå in i Angels Merkls kristdemokratiska regering 2017, bland annat för att undvika nyval och av rädsla för högerpopulistiska Alternativ för Tyskland. Grekiska regeringspartiet det vänsterpopulistiska Syriza bildade en koalitionsregering med nationalkonservativa Oberoende greker (Anel) 2015 som både är främlingsfientligt och har anklagats för antisemitiska uttalanden. Nu tycks i alla fall koalitionen vara på väg att spricka.

I Finland har breda regeringar varit legio i decennier, alltså långt innan den situation som nu råder. Sannfinländarna kom med i regeringen förra valet, men föregångarna det populistiska Landsbygdspartiet satt också med i flera regeringar. Det har ibland fungerat hyggligt, men sällan varit till någon fördel för populisterna, Sannfinländarna sprack just på grund av regeringssamarbetet och de som ogillade det har fått störst stöd av väljarna. Den delen av partiet håller nu på att radikaliseras, medan de nu från partiet avknoppade Sannfinländska ministrarna sitter kvar fram tills nästa val (då de med 100 procents sannolikhet åker ut).

Exemplen kunde mångfaldigas, och liknande komplicerade situationer uppstår även på lokalplanet. Den märkligaste utvecklingen i svensk kommunpolitik ser vi just nu i Göteborg där ju socialdemokraterna backade och det nya Demokraterna poppade upp och knep många av rösterna på att kritisera nya infrastruktursatsningar i regionen. Då enade sig alla övriga partier från vänster till höger i en allians som nu styr rikets andra stad i minoritet. Men den styrande alliansens svaga ställning visade sig redan vid årets första möte då oppositionen fick igenom förändringar i budgeten.