
Valaffischer från i år. Foto: Anna-Lena Lodenius

Sverigedemokraten Tommy Hansson resonerade den 2 november i år på sin blogg kring teorin om ”sjuklövern” och det åttonde utmobbade partiet som inte får vara med.
En unik situation har uppstått i svensk politik. Högerpopulister brukar ju säga att mitten gaddar ihop sig och värnar om att behålla makten samtidigt som de fryser ut ytterkanterna. Men det vi ser nu är som bekant att de liberala partierna, Liberalerna och Centerpartiet, sagt nej till makt och inflytande på det mest enkla och direkta sättet – att bilda regering med kollegorna i Alliansen.
I stället håller de flammande tal för att deras idéer står över maktspel, och att det viktiga är att freda demokratin från de som de anser hotar den. Mitten framstår i det här läget som extremt principfast i en tid när till och med SD börjar vackla och tycka att det går att sälja ut delar av politiken i löfte mot lite vänlighet från de andra två av de borgerliga partierna.
Liberalernas agerande har väckt starka känslor. I gårdagens anförande i riksdagens sa Jan Björklund att han aldrig tidigare upplevt sådana här hets- och hatkampanjer från ”högerns svans” under sina 25 år i politiken”. Hårda ord kommer inte bara från gräsrötter och nättroll. Självklart är de forna kollegorna i Alliansen också besvikna, och Ebba Busch-Thor anklagar Centern och Liberalerna för ”imagefixering” när de inte röstade på sin egen statsministerkandidat.
Det finns inga omedelbara vinster med att agera som Liberalerna och Centerpartiet gör nu, tvärtom tycks det som om stödet för partierna snarare går ner. Samtidigt är jag övertygad om att vad vi ser är avgörande för hur svensk politik ska utvecklas, om vi ska bli ytterligare ett av många länder i Europa där högerpopulister får ett avgörande inflytande inflytande med sin auktoritära, etnocentriska och antifeministiska politik, eller om vi ska stå emot och låta politiken formas efter andra synsätt. Lösningen känns ännu långt borta, men jag kan ändå inte låta bli att känna en beundran för Annie Lööf och Jan Björklund i det här läget.
Pingback: Mittenextremisterna – Anna-Lena Lodenius – Bredberg Katarina: Socialdemokrat, S-kvinna, S Tro Solidaritet
Helt rätt, Jan Björklunds och Annie Lööfs motstånd är ytterst vårdefullt för den svenska demokratins framtid.