Anna-Lena Lodenius

Debatten går i cirklar. I samband med Nordiska motståndsrörelsens demonstration i samband med bokmässan höjs åter röster för att polisen måste stoppa organisationen. (se tex Per Wirtén i Expressen och Kristina Lindquist i DN) Jag kan förstå upprördheten, och är helt ense med de som utmålar NMR som en fiende till demokrati och mänskliga rättigheter och därtill en organisation vars medlemmar ofta agerat med våld. Men därav följer inte att de ska stoppas från att utnyttja sina grundlagsskyddade rättigheter att ordna offentliga möten där de får framföra sina åsikter.

Frågan om ett organisationsförbud för rasistiska organisationer har utretts ett flertal gånger i Sverige, och varje gång har slutsatsen blivit att det strider mot yttrandefrihet och organisationsfrihet att stoppa själva partiet eller organisationen. Det är handlingar och uttalanden som är problematiska, inte organisationen i sig. Dessutom är ett förbud ofta verkningslöst eftersom det leder till att grupper går under jorden eller lär sig att hålla sig exakt på rätt sida om gränsen för vad som är tillåtet. Få partier har förbjudits i Tyskland som är ett av flera länder som har en sådan lagstiftning, och det har mest handlat om perifera grupper. Ett relativt stort och mycket extremt parti som NPD har inte förbjudits, trots att frågan utretts många gånger. De som inte drabbas av förbud får en slags legitimitet.

Vare sig i Sverige eller Tyskland (i den mån inte gruppen är förbjuden) kan man  stoppa något på förhand, individen ansvarar för sina gärningar och kan dömas först i efterskott. Det är handlingen som gäller, inte tanken. En åsikt får vi alltså ha, men inte hota och trakassera andra i enlighet med denna åsikt.

Likhet inför lagen säger också att om vi skulle ha sådana regler för nazister måste vi ha dem även för mängder av andra organisationer. Vänsterextremister ses av vissa som den rätta sidan, men de brukar också våld ibland. Hur ser vi på den som stöder förtryckande regimer i historien eller i andra länder, inte helt ovanligt? Räcker det om en del av en organisation använder våld eller måste det finnas sanktion från toppen (då skulle NMR f ö klara sig för de brukar nogsamt ta avstånd från medlemmarnas våld, åtminstone i ord). Ska vi utgå från att tidigare brott för evigt gör att en aktör måste bannlysas, eller ska vi ha en tidsgräns efter vilken det går bra att visa upp sig igen? Det är lätt att se hur komplicerat det kan bli, och risken för godtycke är överhängande.

Hets mot folkgrupp är en mycket kraftfullare lag nu än den var när den om till efter andra världskriget, men problemet är bevisfrågan. Det krävs att man kan dokumentera att brott har begåtts, och i samband med offentliga möten har polisen ofta så mycket problem med hålla ordning att de inte klarar av att också notera alla uttalanden och handlingar. Att det är stökigt beror inte alltid på nazisterna utan minst lika ofta på deras motståndare. Detta är säkert taktiskt från nazisternas sida, de vet att de blir svårare att kritisera om de uppför sig. Men rättigheter är ju inte heller något som ska fördelas efter hur väl vi uppför oss i det offentliga rummet.

Jag känner mig bekymrad över att så många inte verkar inse att en riktig demokrati värd namnet klarar av att människor uttrycker många olika åsikter och uppfattningar, och att vi har en offentlig debatt där den som har de sämsta argumenten förhoppningsvis förlorar. Att människors fria vilja gör att de kan rösta fram politiska ledare som Donald Trump är förstås bestickande, liksom att somliga tycker att Nordiska motståndsrörelsen är toppen. Men att kasta ut grundläggande rättigheter för oss alla är att göra saken etter värre och bäddar för ännu större samhällsförändringar som leder i helt fel riktning.