Den tidigare regeringen i Norge sitter, som meddelats i nyheterna, kvar efter gårdagens val, Erna Solberg förblir statsminister och antagligen behåller Höyre sitt stödparti Fremskrittspartiet i regeringen, och kanske även partiets ledare Siv Jensen som finansminister. Hur kommer det sig att Fremskrittspartiet klarar av att regera när inte andra liknande partier gör det?
Det brukar heta att populistiska partier har svårt att regera eftersom de lovar guld och gröna skogar och attackerar allt och alla utifrån en position som outsiders, och därför inte kan leva upp till väljarnas förväntningar. I Finland har Sannfinländarna spruckit sedan de hamnade i regeringsställning, Dansk Folkeparti undviker nogsamt att sätta sig i den positionen trots att de är landets största borgerliga parti. Fremskrittspartiet backade till under 10 procent i opinionsmätningarna en period, men gick sedan uppåt igen. Fremskrittspartiet fick drygt 15 procent av rösterna vilket inte var så mycket under förra valet 2013, men en kraftig minskning från närmast föregående val då de fick nästan 23 procent.
Jag var i TV4s Nyhetsmorgon i morse och kommenterade det norska valet. Några av mina huvudpoänger, som kanske inte riktigt gick fram eftersom det var så kort tid vi hade på oss: Fremskrittspartiet är inte som SD, de är mycket bredare mer liberala och invandringsfrågan tar inte lika stor plats, däremot tycker de väl ungefär som SD om vi isolerar bara den frågan. Partiet har inte heller samma diskutabla historia som SD, eller rättare sagt, den ligger längre tillbaka i tiden. Fremskrittspartiet grundades av en fascist, en ganska vild och lätt anarkistisk person vid namn Anders Lange, som dock dog mer eller mindre omedelbart.
Hans plats togs över av Carl I Hagen som snart påbörjade förvandlingen av partiet till ett etablerat och respekterat alternativ för alla som var missnöjda med de etablerade partierna, allt från nazister via raggare som ville ha billigare bensin till extremliberaler. Nazister och extremliberaler rensades så småningom ut, men en viss brokighet bestod. Dock har Fremskrittspartiet med tiden etablerat sig som ett ganska okontroversiellt parti, inte minst i kommunerna.
Att Fremskrittspartiet nu sitter i regeringen är resultatet av ett långt och målmedveten planering, och Siv Jensen har ända sedan hon blev partiledare arbetat för att Fremskrittspartiet ska framstå som regeringsdugliga. Hon kör ett slags dubbelkommando: i sin roll som finansminister är hon mer nertonad, som partiledare mer frispråkig. Hennes frispråkighet kan ofta handla om invandringspolitik. En gissning är att de procent som Fremskrittspartiet tappat trots allt handlar om de som anser att partiet kunde utmana mer och inte vara så förtjusta i makten.
SD släpptes inte ens in på Fremskrittspartiets valvaka och partiet har många gånger genom året markerat att det finns betydande skillnader. Framför allt vill väl inte SD:s norska motsvarighet dras med SD:s dåliga rykte. De har fått en plats i värmen och där vill de förbli. Men något ligger det förstås i att det finns skillnader. Det märktes till exempel i valrörelsen att Fremskrittspartiet inte drev kravet att stoppa påtvingade kommunsammanslagning, en stor fråga som lyfte framför allt Senterpartiets röstsiffror. En fråga som handlar om att folket kan ha andra prioriteringar än eliten, och som borde intressera ett populistiskt parti. Men Siv Jensen månar uppenbarligen som finansminister trots allt mest om landets finanser, och ser besparingarna som väntas komma av kommunsammanslagningarna som välkomna.
Se även en text av mig som publicerades i norska Verdens gang i samband med förra valet.
Anna-Lena Lodenius 