Klassiker: Högerbesök i nazistklubben

Det här är den artikel jag skrivit som väckt absolut mest intresse genom åren. Det händer fortfarande att jag får frågor om den. Det började med ett reportage i TV4 Kalla fakta, sedan blev det en artikel i Ordfront magasin som återtrycktes i Röd press. Till sist publicerades en något längre version i grävande journalisters tidning Scoop. Det här är den version av texten som presenterades i Ordfront magasin nr 3/1992.

***

Utrikesminister Margareta af Ugglas (i högerregeringen 1991-1994) håller föredrag för nazister. Det finns nyheter som känns så osannolika att vi inte tror på dem. Även om de visar sig vara sanna.

Den här historien börjar redan 1985. Jag ingår i en grupp elever på journalisthögskolan som gör ett arbete om högerextremism i Sverige. Vi hamnar i en värld fylld av märkliga sekter och partier, vissa så små att ingen utanför familjekretsen röstar på dem. Det är fascinerande, om än inte så hotfullt.

Den största högerextremistiska rörelsen vid den här tiden heter Bevara Sverige Svenskt och har knappt tusen anhängare. De flesta som syns utåt är skinheads, men i bakgrunden finns äldre personer som var med i svenska nazistpartier redan på 1930-talet.

I materialet som vi samlar in finns detaljer som förbryllar. På olika vägar får vi reda på att förre marinchefen Per Rudberg samma år som vi genomför vårt projekt talat talat för ett slutet sällskap som heter S:t Michaelsorden, och som består av ett flertal äldre nazister och fascister. Denna orden är inte alldeles okänd.

1991 är året då den växande högerextremismen blir en världsnyhet. TV1 visar en film om de tyska nynazisterna. Svenska grupper som VAM och Gardet blir återkommande inslag på kvällstidningarnas förstasidor. Biståndsminister Alf Svensson fördömer kraftigt de möten som gamla veteraner från Waffen-SS hållit i Estland. Han får medhåll av hela det politiska etablissemanget.

Under 1930-talet fanns svenska nazister i alla samhällsskikt, inte minst bland militärer. På 1990-talet ser vi bara de unga, utåtagerande nazisterna. De som bär kängor och rakar huvudena. Bakom dem finns en generation som aldrig glömt, men som nu fått unga människor att föra arvet vidare till. Vi hittar dessa övervintrade nazister bland annat just i S:t Michaelsorden.

I juni 1991 publicerar jag och Stieg Larsson, journalist på TT, boken ”Extremhögern” (Tidens förlag). Under arbetets gång har vi hittat en liten stenciltidning som ges ut av före detta advokaten Ulf Hamacher, den första stormästaren i Michaelsorden och grundaren av en vänskapsförening till stöd för den numera avsatta Chilejuntan. I den läser vi att Michaelsorden stärkt sitt rykte under 1980-talet och att man haft föredragshållare från ”kyrka, hov, försvarsmakt, politik och näringsliv”. Det är inte utan att man blir nyfiken på vilka namn som kan dölja sig bakom en sådan uppräkning – om nu inte alltihop bara är tomt skryt förstås.

Under sommaren 1991 läser många högerextremister om sig själva i vår bok. Några tar kontakt med oss för att framför synpunkter. En dag ringer telefonen i kolonistugan. Den hörs ända ut till hammocken där jag sitter med en mugg kaffe. Det hinner kallna för samtalet blir långt.

Personen i andra änden av luren berättar att Michaelsorden i många år stått nära ett annat sällskap som heter Ungsvenska klubben. Sammankomsterna har besökts av i stort sett samma personer och under 1990 har man beslutat att formalisera samarbetet på så sätt att Michaelsorden och Ungsvenska klubben får arrangera varannan sammankomst och att kallelserna utgår till båda grupperna.

Egentligen är Ungsvenska klubben en betydligt mer öppen sammanslutning än Michaelsorden med sina latinska ritualer och hemliga täcknamn på samtliga medlemmar. Men även i klubben finns en överenskommelse om att allt som sägs på mötena ska stanna inom den egna kretsen. Alla ska kunna känna att det är möjligt att yppa även sådana åsikter som inte går att framföra ute i samhället – i det demokratiska samhället, berättar personen i telefonen.

Diskussionen glider in på föredragsverksamheten, och en rad namn nämns. Debattörer från näringslivet, militären, polisen, moderata politiker och andra, nästan alla namn är välkända, och flera dem har talat upprepade gånger. Jag antecknar så gott jag hinner på ett gammal kuvert som råkar ligga på telefonbordet.

Det blir höst, och på omvägar får jag reda på att Ungsvenska klubben lämnat stora delar av sitt arkiv till Riksarkivet. Samlingen är sluten, men på olika vägar lyckas få tillgång till en del av materialet. Jag får bland annat ta del av en lista över de senaste årens fördragshållare, och det är en fängslande och bitvis förvånande läsning. Här saknas visserligen flera av de namn som nämndes i det tidigare telefonsamtalet (kanske har de talat inför S:t Michaelsorden, de här listorna rör ju bara Ungsvenska klubben). Men i gengäld dyker andra intressanta namn upp. Flera av föredragshållarna är aktiva moderater.

Den 20 november 1984 talade den moderata riksdagsmannen Jan-Eric Virgin. Året därpå i januari talade dåvarande riksdagsledamoten, senare utrikesministern, Margareta af Ugglas. 1987 hade klubben besök av moderaten Birger Hagård och förre partiledaren för moderaterna Gösta Bohman. Hagård återkommer i oktober 1990 för ett nytt föredrag. Någon gång varje år dyker ett avvikande namn upp; Tor Ragnar Gerholm (kärnfysiker och debattör, avled 2007) talade i november 1986, Nils Bejeroth (läkare, psykiater och forskare, känd som den svenska narkotikapolitikens fader, avled 1988) i november 1987. Men flitigast av alla är Hans Wachtmeister, före detta riksdagsman för moderaterna, vars namn återkommer ett flertal gånger under 1960- och 70-talen.

Dessa moderater varvas med föredragshållare som Chiles Sverige-ambassadör under juntatiden Svante Törnvall (september 1980), Ahmed Rami, uppmärksammad för sina antisemitiska närradiosändningar i Radio Islam (maj 1983) samt Christopher Jolin, spökskrivare åt Rami i Radio Islam och en av de mest inflytelserika i BSS i början av 1980-talet som i april 1984 talade över ämnet ”Några kuranta propagandalögner och myter i vårt århundrade”. Jolin talade ytterligare en gång på Ungsvenska klubben så sent som i september 1990 och var även medlem i klubben.

Så småningom får jag också ta del av annat material om Ungsvenska klubben. Klubbens principprogram innehåller ingenting som kan tolkas som nazistiskt, men en rad mycket konservativa ställningstaganden. Klubben anser att kungen bör styra och leda riket och den första kammaren i riksdagen återinföras – allt för att minska demokratin som man anser har avigsidor som inte framkommer i den allmänna debatten:

”Rikets ansvariga ledning får icke göras beroende av de massopinionens skiftande stämningar och uppagiterade intressen, som behärska folket i val.”

En historik skriven i samband med klubbens 70-årsfirande 1978 innehåller en beskrivning av kampen mot den kvinnliga rösträtten. Senare kontakter med klubbens medlemmar visar att många fortfarande anser att det var förkastligt att ge kvinnorna rösträtt.

Ungsvenska klubben träffas regelbundet för gemensamma middagar i den anrika herrklubben Sällskapets lokaler på Blasieholmen i Stockholm. Här under kristallkronor och bland dyrbara stilmöbler samlas en krympande skara äldre män – medlemslistan bestod 1990 av 34 namn. Materialet jag får ta del av sträcker sig från början av 1960-talet till 1990. Här hittar jag många personer som jag känner igen från mitt arbete med boken ”Extremhögern”.

Ulf Hamacher visar sig vara en av de mest aktiva inom Ungsvenska klubben, där han var klubbmästare i tio års tid. Som styrelsesuppleant så sent som 1990 hittar vi Hamachers gode vän Åke Lindsten. Dessa båda har länge engagerat sig i Sveriges Nationella Förbund, SNF, en mycket gammal organisation som en gång startade som ett fristående ungdomsförbund till gamla Högerpartiet. Alla äldre moderater bör känna till Högerpartiets avståndstagande från SNF 1933 sedan förbundet öppet tagit ställning för det tyska nazistpartiet. Under 1980-talet har den SNF-fraktion som Lindsten  och Hamacher företräder  (det finns flera) haft ett etablerat samarbete med det Hitlertrogna partiet Nordiska Rikspartiet och dess ledare Göran Assar Oredsson.

I styrelsen för Ungsvenska klubben satt en viss Axel Molund fram till sin död 1990. Den 1 mars 1989 anförtroddes han att hålla jubileumstalet om ”Ungsvenska klubben 1908-1988”. Molund var ortsgruppsledare i Berlin på 1930-talet för det svenska nazistpartiet NSAP/SSS (den så kallade Lindholmsrörelsen). Efter krigsslutet 1945 dömdes han för att ha tagit emot tyska pengar för att ha gett ut en tidning.

Den kände Malmöfascisten Per Engdahl var medlem kring mitten av 1980-talet, Bernt Ohlin, rådman i Västerås och sedan länge medlem i Per Engdahls fascistiska förening Nysvenska rörelsen, får fortfarande kallelser till Ungsvenska klubbens möten.

Är det troligt att den som talar för den här klubben inte inser vilket sällskap han eller hon befinner sig i? Möjligheten kan givetvis inte uteslutas. Mot detta talar att Ungsvenska klubben funnits ända sedan 1908 och tidigt fanns med i miljön kring det gamla Högerpartiet. Vissa anser att Ungsvenska klubben är en föregångare till Moderata Ungdomsförbundet. När MUF firade sitt 75-årsjubileum deltog representanter för Ungsvenska klubben.

Vad föredragshållarna talat om finns det inga uppgifter om. Allt som anges i kallelserna är själva rubriken på föredraget, och den är ofta påfallande intetsägande. Magareta af Ugglas – som för övrigt är den enda kvinnan som någonsin släppts in i klubben – talade om ”Högervindar över världen”, titeln på Gösta Bohmans föredrag var ”Fritt ur hjärtat” och Birger Hagård talade om ”Konservatismens framtid”.

Hur mycket visste till exempel Margareta av Ugglas, släkting till Ungsvenska klubbens ordförande friherre Clas af Ugglas, hennes avlidne makes farbror? Clas af Ugglas gav tills helt nyligen ut tidningen Fria Ord. På 1940-talet hette den Dagsposten och finansierades med tyska pengar. Genom alla år har tidningen angripit och förlöjligat det demokratiska samhället, och vid flera tillfällen har man publicerat artiklar, bland annat av Christopher Jolin 1981, som ifrågasätter förintelsen av sex miljoner judar. Kan Margareta af Ugglas vara ovetandes om detta?

Högtidlighållandet 1991 av Karl XIIs dödsdag den 30 november  bevakas intensivt av massmedia. TV4-programmet Kalla fakta, som jag är kontrakterad av, har valt en något annorlunda vinkel. Det är inte de unga utan de äldre som porträtteras. Bengt Rur på Riksarkivet har lovat att ställa upp och låta sig intervjuas om sitt intresse för ”hjältekonungen”. Vi får följa med honom långt ner i bergrummen under arkivet och vi får titta på Karl XII:s skolböcker där naiva teckningar av djur och deras namn på latin pryder sidorna. Samtalet glider in på Ungsvenska klubben och Bengt Rur visar sig vara förvånansvärt frispråkig, trots att han säger att han relativt nyligen gått med där. Han namnger flera av fördragshållarna som jag redan känner till och betonar att föreningen har en något olycklig belastning då man aldrig någonsin uteslutit nazister.

”Finns det några nazister med i dag?” frågor reportern Göran Ellung.

”Svar ja”, blir Bengt Rurs korthuggna svar. Han ler ansträngt. Det här är uppenbarligen inte riktigt vad han velat tala om. Ändå fortsätter han.

”Gunnar Furugård var med, vill ja minnas. Han var en riktig mörkbrun nazist. Mer nazist än Hitler själv. Jag tror faktiskt att vissa nazister var det. För Hitler hade någon slag självironi på något sätt. Han var inte riktigt så hemsk som folk kanske tror. Då hade han inte kunnat vara Hitler.”

Med detta förvånande uttalande ringandes i öronen beger vi oss upp ur underjorden. Det är inte den sista märkliga åsikten vi får höra från medlemmar i Ungsvenska klubben. Vi har stämt träff med Ulf Hamacher på eftermiddagen den 30 november, men stöter på honom redan mitt på dagen vid ett möte med Sveriges Framtid, en ganska nystartad förening med inslag av både nazism och fascism. Här håller Ulf Hamacher tal och delar ut tidningar. Hamacher ser sliten och gammal ut, men hans entusiasm tycks inte ha falnat. Han berättar gärna om sina kontakter med de unga.

”Jag utbildar dom inte i handgranatkastning precis, men jag ger råd i ideologiska frågor.”

Korsriddarorden S:t Micael är han mer förtegen om. Det mesta är hemligt, och bör så vara, anser han. Plötsligt börjar han berätta att Bildt och Bohman och af Ugglas varit där – om det är Michaelsorden eller Ungsvenska klubben han syftar på framgår inte, men som vi sett spelar det kanske mindre roll.

”Det är så oerhört känsligt. Jag blir halshuggen om det sägs att jag har sagt det”, säger han rakt in i kameran och ler åt våra häpna miner.

”Det är ju rena nazismen”, förtydligar han och drar ett djupt bloss på cigaretten.

Carl Bildt har dementerat uppgiften om att han ska ha talat inför det här sällskapet, och vi har inga dokument som styrker det. Kanske var det ett namn för mycket som slank över Ulf Hamachers läppar.

Samtidigt som vi filmar i Stockholm är ett annat av TV4:s filmteam i Lund och intervjuar  Lars Hulthén, till vardags väktare på Allmänna häktet i Stockholm. (Kommentar 2012: Det var för övrigt Fredrik Gerttén som senare började arbeta som dokumentärfilmare, upphovsman bland annat till filmen ”Bananas”). 30 november-föreningen i Lund håller gravrunda för avlidna medlemmar och tänder ljus på gravarna för ett antal personer som under sin levnad var aktiva nazister. I tåget finns flera ungdomar som idag är aktiva i olika nya nazistiska grupper. Även Hulthén berättar gärna för TV4-journalisten om sitt medlemskap i Ungsvenska klubben. Han är stolt över att högt uppsatta personer håller föredrag för den här kretsen.

Mitt filmteam avslutar dagen med ett besök i Riddholmskyrkan i Stockholm där Narvaförbundet håller sitt Karl XII-firande med benäget tillstånd av Riksmarskalkämbetet. Föreningens ordförande Werner Öhrn var en av de ledande i Michaelsorden på 1960-talet då man försökte infiltrera det då nystartade KDS (föregångaren till Kristdemokraterna), vilket avslöjades 1965. Kyrkan är ett lite värdigare alternativ för kungavänner som inte vill trängas med skinheads vid Karl XII-statyn i Kungsträdgården en dag som denna. I bänkraderna hittar vi bland andra Bengt Rur från Riksarkivet.

Inte helt oväntat är moderaterna ganska ovilliga att tala om sina kontakter med Ungsvenska klubben. Margareta af Ugglas lovar att ställa upp och låta sig intervjuas, men ändrar tid två gånger och ställer till sist in intervjun helt och hållet. Birger Hagård berättar leende om hur han vid ett tillfälle talat för ”några äldre gentlemän”. Att han varit där fler gånger vill han först inte medge, men så småningom tvingas han erkänna. Det går inte att ta miste på att han uppfattar situationen som mycket pinsam.

Moderaternas partisekreterare Gunnar Hökmark sitter med i studion, och hans leende stelnar när vi visar inslaget om Ungsvenska klubben. Efteråt tar han bestämt avstånd från partikamraternas agerande. Sådana här personer ska man inte ha något samröre med, säger han. Men säkert har de inte känt till vad de gick på för möten, resonerar Gunnar Hökmark med en plågad min.

Det är inte bara skinheads som är rasister och fascister. Äldre nazister inspirerar yngre. Själva håller de sig borta från gatorna, men de ser till att påverka de yngre i ideologisk riktning. Vad får högt uppsatta personer att tala för Ungsvenska klubben? Är det bara aningslöshet? Det hävdar i alla fall Margareta af Ugglas som överrumplas av frågor kring Ungsvenska klubben i soffan i TV2-programmet Gomorron Sverige en lördag i december samma år som programmet sänds.

”En samling gamla herrar med mycket udda idéer. Det finns inget skäl att överdriva deras betydelse…Man får en förfrågan om medverkan av någon man känner. Sedan kan det finnas åhörare med helt andra värderingar än man själv har”, säger hon.

Vad Margareta af Ugglas har gjort är att hon hållit föredrag i en förening med nazister i styrelsen, där en nära släkting är ordförande. Denna släkting, Clas af Ugglas, var först i världen med att som tidningsutgivare sprida det falska ryktet att Anne Franks dagbok är en förfalskning (i syfte att hävda att även förintelsen är en bluff). Ett helt decennium innan Ahmed Rami startade sina närradiosändningar i Stockholmstrakten publicerade af Ugglas artiklar där judar anklagades för att ha hittat på de nazistiska massmorden.

Hur ovetandes om sammanhanget kan en riksdagsman och minister tillåta sig att vara?