Noterar, med viss besvikelse, att det knappast är några förnyare som sitter i socialdemokraternas ”skuggregering”. Förutom de gamla vanliga ministrarna, minus några namn, har de tagit in Anders Ygeman som såvitt jag vet är väldigt förknippad med bråken i Stockholm och striderna kring nu avgångna borgarrådet Annika Billström.

Beskedet om vem som tar över partiet får vi ju vänta på till i mars. Men är det inte dags att sluta vänta på Wallström (och försöka släppa sorgen och chocken över att Anna Lindd, den självklara kandidaten, inte finns mer). Någon av kvällstidningarna har lyft upp den tredje kvinnan i ”klubben” (lär ha funnits en sådan – i vart fall är de ju generationskamrater i SSU) Mona Sahlin. Men frågan är om inte hon också ska stå över även den här gången eftersom hon är så förknippad med dagens ledarstrukturer i partiet.

Att uppdraget att leda valberedningen lagts på Lena Hjelm-Wallén känns tryggt. Hon är inte förknippad med Persson-perioden utan snarare med Ingvar Carlssons ödmjukare och öppnare förhållningssätt. Jag tror det behövs en samarbetsinriktad person som kan leda socialdemokraterna under en period då det viktiga är att många nya personer ska få växa och blomma och utvecklas till framtida ledare. Att det inte finns några självklara förslag på nya partiledarämnen i dag beror ju enligt många på att det funnits en så grabbig och patriarkalisk kultur där en sådan utveckling inte varit möjlig. (Bilden föreställer kronprinsessan Margareta med lille prins Bertil i knät)