Vissa saker känns ovanligt förutsägbara. Som att årets arbetare, enligt moderaterna, är en egen företagare. Vad annat hade man kunnat förvänta sig.
Den märkliga titeln, med lätt doft av Stalintider och gamla östeuropa, har vi tidigare fnissat över på den här bloggen. Den stackare som nu ska luncha med arbetsmarknadsminister Littorin i riksdagshusets restaurang kunde knappast ha varit fackligt aktiv eller invandrare. Sa jag då.
Lite otippat att arbetaren visar sig vara en kvinna.
Ännu mer otippat att hon är 66 år.
Men ändå.
Att spektaklet ska upprepas en gång om året känns mer som ett hot än ett löfte.
Annonser
Anna Lena Lodenius:”Men alltid kul att vinna förstås.”Det gäller ju äran också. Med den här segern så blir du ett kvinnligt föredöme för massor med kvinnor som nu kommer att våga utmana män och bryta patriarkatets makt…och blah blah bla 🙂 (obs smileyn)Tack för upplysningen Anonymous.
Högern var som parti inte emot kvinlig rösträtt under 1920-talet. Motståndet på den kanten låg väl snarast före 1910.Inom Bondeförbundet fanns det länge många som ogillade käringar i riksdagen. Partiet var lantligt och ställde inte ens upp i de största städerna.Liberaler och sossar drev på reformen. Som en liten egendomlighet kan nämnas att den vänsterliberala Upsala Nya Tidning länge tillhörde de med tiden allt färre motståndarna.
Man tackar.Men det Windeskog slängt in i potten är ett ganska osäkert löfte om en bok som ännu vare sig är skriven eller tryckt. Men alltid kul att vinna förstås.
Förresten, Grattis Anna-Lena för att du vann tävlingen mellan dig och Jimmy.
Jag tycker att beskrivningen av henne på moderaternas hemsida påminner om Nietzsche’s övermänniskoideal, ett ideal som senare anammades av nazister i Europa.Hon beskrivs också som moderaternas ideal av samhällsmedborgare, en person som jobbar istället för att ”belasta” försäkringskassan och hederliga skattebetalare i Danderyd trots att hon är sjuk (svår allergi i hennes fall) och som är beredd att må hur illa som helst för att snygga till moderaternas siffror. Det framgår tydligt att vinnaren representerar en generation av kvinnor som fick lära sig att aldrig säga ifrån oavsett hur de mådde, ett självklart kvinnoideal för ett parti som stred mot kvinnlig rösträtt på 20-talet. Under sin livstid har hon betalat in nästan lika mycket i skatt som Anders Borgs flygresor till och från jobbet kommer att kosta under den här mandatperioden.