Idag recenserar jag Per Svenssons senaste bok ”Vasakärven och järnröret: Om den långa bruna skuggan från Lund” (Weyler förlag) i Sydsvenskan. Boken är en ganska tunn närmast essä-liknande betraktelse över nationalism och motstånd mot judisk invandring i Lund på 1930-talet, och dagens rörelse Sverigedemokraterna, vars ledning till stor del studerat just på Lunds universitet. Jag finner den intressant och välskriven, som alltid när det gäller Per Svensson, men hade önskat mig fler exempel på hur SD omsätter arvet från Lund i praktisk politik i dagens Sverige.

Här följer den senare delen av texten:

”Extremister kan med Per Svenssons uttryck bli ”politikens växthusgaser” som driver fram klimatförändringar. Vänsterns röstsiffror var inte imponerande under slutet av 1960-talet och början av 1970-talet. Ändå styrde de dagordningen på ett sätt som liknar SD:s.

Lyckas då Per Svensson knyta ihop SD med den bruna skuggan från Lunds universitet? Jag blir inte helt övertygad. Han snirklar runt sitt ämne, och levererar många namn och händelser i det förflutna. Jag skulle velat se mer av hur SD omsätter tankarna från då i dagens Sverige, och hur de rent konkret tar avstamp i det idéarv som finns i Lund, som jag också är helt övertygad om har format dem mer än de vill tillstå. (Det är svårt att annat än le åt historien om hur ledande sverigedemokrater firar Karl XII i hemlighet med ett fackeltåg redan den 29 november, alltså dagen före det traditionella högtidlighållandet av kungens dödsdag, för att undgå upptäckt.)

Jag kan inte heller gå med på att de hatar Sverige, som Per Svensson påstår. Jag tror snarare att det inte finns ett Sverige utan många olika, och ett land av mångfald rymmer olika föreställningar både om vår nutid och vår historia. Även den i mitt tycke unkna och delvis felaktiga Sverigebild som SD företräder får finnas. Sedan är det förstås så att den politik som kan bli konsekvensen av sådana föreställningar utgör ett hot mot vårt fria och öppna samhälle.

Och då inte bara i form av järnrör.”