Svenskarnas parti demonstrerar i Stockholm inför valet 2014. Foto: Anna-Lena Lodenius

Motdemonstranter mot Svenskarnas parti i Stockholm. Foto: Anna-Lena Lodenius

Från vänster Daniel Carlsen, partiledaren Stefan Jacobsson och Anders Ärleskog. Foto: Anna-Lena Lodenius

Närvaron av nazistiska Svenskarnas parti i den nyss avslutade valrörelsen aktualiserade på nytt en fråga som varit uppe många gånger förut: ska vi förbjuda rasistiska partier? FN anser att om vi ska följa deklarationen om de mänskliga rättigheterna så måste vi ha ett sådant förbud. En svensk lagändring har utretts många gånger, och varje gång har svaret blivit att den skulle krocka med andra mänskliga rättigheter, främst organisationsrätten och yttrandefriheten.

Sverige har i stället valt att förstärka lagen om hets mot folkgrupp, och dessutom har vi en straffskärpningsregel som gör att ett brott, där det fastställs att det finns ett rasistiskt motiv, ska ha ett högre straffvärde. Vi ska inte straffa åsikten eller organiseringen utan handlingen. Problemet är att lagstiftningen inte används särskilt ofta. Det tycker jag är ett problem. Däremot tror jag inte ett partiförbud vore att föredra. Partierna lär sig snabbt var gränsen går och lägger sig alldeles vid sidan om den så att de kan fortsätta verka. Kriminella våldsorganisationer agerar redan underjordiskt, eftersom de är rädda att straffas för andra brott.  En jämförelse är Tyskland som har ett förbud men som nästan aldrig använder det.

Partiförbud var ämnet för Filosofiska rummet där jag samtalade med Peter Nobel, Sveriges förste diskrimineringsombudsman, och filosofen Magnus Jiborn. Peter Nobel argumenterade för ett förbud, och av principiella skäl kan jag möjligen ställa mig bakom den tanken. Men en sådan lag skulle bara ha ett symboliskt värde, den skulle visa på samhällets inställning, men någon praktiskt betydelse tror jag inte att den skulle ha.

Svenskarnas parti är också ämnet för Tendens den här veckan, där fokus bland annat är motdemonstranternas våld och våldets betydelse för alla sorts politiska extremistgrupper. Tema-blocket består av tre delar, och jag medverkar i en lång intervju. NYTT: Här är direkt länk till del tre av veckans Tendens där jag medverkar.

Trots all uppmärksamhet fick  Svenskarnas parti inte ett enda kommunalt mandat i årets val. Partiet har satsat stort och ställt upp i 34 kommuner, den största satsningen genomförd av ett sådant här parti under hela efterkrigstiden. (Se Expo) Uppenbarligen är få väljare beredda att stödja ett så pass extremt parti. Man ska dock betänka att Svenskarnas parti, som fick ett mandat i Grästorp i förra valet 2010, senare tog sig in i flera ytterligare kommuner genom att personer som valts in på SD-listor hoppade av och bytte parti (Mönsterås, Lidköping och Hedemora). I Nykvarn valde en tidigare representant för numera nedlagda Nationaldemokraterna att gå över till Svenskarnas parti. Om samma sak inträffar efter årets val återstår att se.