Mina tankar just nu går förstås till Burma och det som händer där. Hoppas att det är dags, att det nått fram till den punkt då både det nationella och det internationella trycket blir så stort att det helt enkelt måste förändras till det bättre. Men just nu ser det inte särskilt ljust ut, ser på nätet att Aftonbladet har uppgifter om att antalet dödade kan vara betydligt högre än vad som tidigare varit känt.
Kunde tyvärr inte demonstrera i fredags. Skickade i morse en hälsning till en burmesiska som tolkade när jag var i Thailand för ett jobb om burmesiska migrantarbetare. Lärde mig mycket bara av att umgås med henne en vecka om hur villkoren i landet är. Bilderna, som jag tagit, visar en gränsstad på andra sidan från Mae Sot som jag besökte sommaren 2006.
Anna-Lena Lodenius 
Antar att du är ironisk, det har jag svårt att vara när det gäller förtrycket i Burma.Dessutom verkar upproret ha slagits ner och vi hör väldigt lite om protester mot detta just nu.Vad göra?
Jag tycker att det är viktigt att alla känner till att det finns kommunister bland de som protesterar och att vi givetvis tar avstånd från de våldsamma yttringarna av protesterna.
Många vill tydligen att det ska sättas tryck på Kina för att agera och normalisera(?) situationen till hur det var innan. Alltså ett lagom förtryck som är accepterat av västvärlden som vill vara med och utnyttja situationen i Asien.I Burma skulle ett anfall från USA på samma sätt som i Irak ha varit framgångsrikt, men det lär vi knappast få se. I Irak så har det hittils varit en katastrof men i Burma så skulle det fungera eftersom folket där har en demokratisk vilja som de enas kring.