Har ägnat mellandagar och nyårshelgen åt att komma ifatt med en del böcker jag aldrig hann med förra året. Som ”Myggor och tigrar” av Maja Lundgren. En tragisk bok, det är svårt att hitta det feministiska perspektivet som en del velat lyfta fram.
Det är sorgligt att hon är så fixerad vid relationer med personer som tillhör den kulturella ankdammen. Att det är så viktigt vem som gäller, som Vallgren som ska plockas ner, och inte gäller, t ex Stig Larsson som hon ser som en föredetting. Som läsare är det svårt att se en person med sådana anspråk att själv tillhöra eliten som ett offer.
Hennes sätt att övertolka rubriker och annat på Aftonbladets kultursida känns på gränsen till stört i en mer klinisk mening, men får mig också att tänka på Mia och Klara när de sitter i bilar och försöker tolka budskapet med olika mer eller mindre triviala handlingar som utförs av män de egentligen aldrig varit ihop med. Skillnaden är väl att Maja Lundgren faktiskt verkar ha haft ett förhållande med de flesta. Rätt många av de hon namnger är personer jag träffat i olika sammanhang, men jag tycker egentligen inte att det hon skriver är särskilt graverande för någon enda. Utom möjligen en gift chef. Men även han framstår egentligen som rätt mänsklig.
Vad det här har med camorran i Neapel att göra vet jag faktiskt inte. Har svårt att se parallellerna. Dessutom får man inte veta särskilt mycket om den. Den delen av berättelsen kröns med ett övergrepp som egentligen är den historia i boken som griper mest. Men den lär nog alla missa som bläddrar förbi Neapel-delarna och bara tar det som handlar om Sverige i jakt på skvaller, vilket jag tror är exakt vad många läsare gör.
FÖR ÖVRIGT: Kul att bokåret 2007 innehöll så många ”tunga” böcker som sålde bra och som alla verkade läsa. Som ”Den hemliga kocken”, ”Tyst hav”, flera böcker om klimatfrågan. Många gavs ut av på Ordfront som repat sig efter ekonomiska problem och kommit igen med förnyad styrka.
Anna-Lena Lodenius 
Beröm från motståndare värmer förstås extra mycket. Snygg blogg du har förresten, har inte varit inne där förr men ska läsa lite vad du skriver (och finner säkert anledning att polemisera jag också).
Trots att jag ofta går in på din blogg med polemiska intentioner måste jag helt hålla med dig om denna bok. Problemet är just som du skriver att ”det är svårt att hitta det feministiska perspektivet som en del velat lyfta fram”. Jag läste den just av intresse av den svenska feminismens debattklimat. Och blev väldigt besviken. Den feministiska retoriken används för att lyfta fram personliga vendettor och en vidare diskussion om könsmakt har jag stora problem med att hitta även om jag läser mellan raderna så att ögonen blöder.
Tack!
Ja precis som jag kände! Har ägnat mellandagarna åt att försöka läsa detta som jag önskade och fick i höstas. Det skulle vara så bra… Men så trist, inåtvänt, småskuret. När det gränsar till vansinne, med rubrikerna tänker jag kul, nu blir hon galen och det är skojigt gjort. Men det händer inget! Jag blir galen istället. Så tråkigt det är! Jag tror knappt det är sant. Det måste vara något fel på mig. Vad säger andra, tänker jag o kollar nätet. Hittar dig och en säker beskrivning. Skönt att inte vara ensam. Du sa det bra.Jan
Hoppas att du skriver själv något om medias kulturgubbar. Och skriva kan du, Anna-Lena!
Håller helt med.
Hela strindbergsprogrammet i går var märkligt, Maja Lundgrens bidrag ännu märkligare.Enn Kokk
Hon skriver bra, det går snabbt att läsa. Men skvallerfaktorn var betydligt lägre än de flesta tror som köper den. Och jag tycker inte lika synd om henne efter att ha läst boken. Igår var hon med i ett program på TV där man jämförde henne med Strindberg, och det är väl att ta i tycker jag. Boken om gubbigheten och de patriarkala strukturerna i Kultur-Sverige återstår att skriva. Den boken skulle jag gärna läsa.
sila myggor och svälja tigrar…låter som en outsägligt tråkig bok.för en som är noll intresserad av skvaller och kändisars excesser och intriger. har tyckt lite synd om donnan som blivit så trackad, och gör det nog fortfarande. nivelleri bör få den uppmärksamhet den förtjänar, dvs ingen. respekt är dock alla värda.