Traditionellt bistånd finns inte, om man med det menar storvulna klassiska biståndsprojekt. Idag handlar det om att t ex skapa förutsättningar för handel. Det hävdade Anders Nordström, nytillträdd chef på Sida, på Global Bar på journalistgruppen Global Reporting i Gamla stan igår. Därmed måste det inte bara vara något negativt med Kinas närvaro i Afrika, det finns ett behov för olika handelspartners. Annars har ju många varnat för att Kina bara är ute efter att exploatera Afrikas rikedomar för egen vinning.
Inte oväntat ville Anders Nordström inte gå med på att alltför mycket av biståndspengarna går åt till att hjälpa svenska företag utomlands. Men i samma andetag försäkrade han att han självklart inte tyckte att det var negativt att även svenska företag finns med på nya marknader som t ex i Afrika. Och vem hade trott något annat.
Debatten skulle handla om nästa fas i globaliseringen, Globalisering 3.0 (alltså en fortsättning på det av New York Times-skribenten Thomas L Friedman myntade begreppet Globaliseringen 2.0). För att förenkla den något teoretiska frågeställningen: Vad händer med biståndet i en tid då framgångsoptimismen grusas av klimatkatastrofer och annat.
I debatten deltog även DN-journalisten Barbro Hedwall och Joakim Palme, chef för Institutet för framtidsstudier. Vet inte om det blev så många svar, egentligen mer frågor. Men det var trevligt och fullsatt som vanligt på Global Bar.
Anna-Lena Lodenius 
Tackar, tyckte inte jag hann säga någoting alls. Men det är som det brukar.
OT: Du var bra i Godmorgon, världen! idag Loddan!
”Idag handlar det om att t ex skapa förutsättningar för handel. Det hävdade Anders Nordström, nytillträdd chef på Sida, ”Syftar han möjligen på den där nyliberala idén att ta bort tullarna från uländerna så att arbetare i Sverige får en låglönekonkurrens? Det finns många klädestillverkare som vill utnyttja möjligheten att etablera sig i Afrika och sedan kunna sälja varorna utan tullar till västländer. Det känns antagligen mer etiskt ok än att förespråka barnarbete i Sverige.
Traditionellt bistånd fanns en gång i tiden. Till exempel det värsta av alla, pappersbruket bai bang som berikade många svenska ”bistånds”-arbetare. Det var rätt många miljarder som bara försvann. Ett antal år var Kuba den största biståndsmottagaren. Det var ganska dyrt att leka kommunister och den subventionerade handeln räckte inte till. Kuba använde pengarna till att bedriva krig i Angola för att hjälpa till att sprida det kommunistiska eländet vidare och jag har som skattebetalare varit med och finansierat det kriget. Uhjälp känns ofta som att det handlar om att fattiga människor i rika länder skänker pengar till rika människor i fattiga länder. sdblogg.se har nyligen skrivit det mest sanna som har sagts om uhjälp hittils.