Det har varit mycket diskussioner om biståndet under det senaste året. Det påstås ofta att pengarna försvinner och att det förekommer korruption etc. Riksrevisionsverket kom med förödande kritik, som nästan smälte ihop efter att det tillsattes en utredning som gick igenom anklagelserna. Oegentligheter konstaterades i få fall, och verkade i stort sett aldrig avsiktliga.

På dagens Brännpunkt i Svenska Dagbladet finns ett inlägg av Bertil Svensson och Eva Christina Nilsson, ordförande respektive generalsekreterare i Svenska Missionsrådet, som ger lite proportioner på anklagelserna. Jag citerar:

I vinter har vi dock tvingats ägna mycket tid åt att hantera Riks­revisionens anklagelser, tid som vi hellre hade lagt på förbättringsarbete.
Nu har Riksrevisionens rapport granskats i en fördjupad studie av fristående konsulter på uppdrag av Sida. Allegretto Revision AB granskade huvuddelen av ovanstående projekt, vilket har kostat cirka 1,1 miljoner utöver de 4,4 miljoner som Riksrevisionens granskning kostade skattebetalarna. Allegretto kom fram till att det finns otvetydiga felaktigheter i två projekt, till en summa av 44000 kronor. Dessa proportioner är inte rimliga.

Jag tror man ska tänka på några saker: Den som ägnar sig åt bistånd måste ta risker, ibland går det snett. Om allt fungerade i länder som tar emot bistånd skulle inte biståndet behövas. Dessutom måste alla slags aktörer få ta risker, inte bara företag som nu erbjuds etableringshjälp med villkor som innebär att de i princip slipper att ta några risker. Varför detta är ok för företag men inte för organisationer, alltså icke vinstdrivande verksamhet, övergår mitt förstånd.