Sverige-demokraterna har en del formuleringar i sitt kommunpolitiska program om att lokal kultur ska visa det nordiska kulturarvet. Som om bra konst någonsin håller sig inom sådana snäva kulturella gränser. Vi kan ta Pelle Engman, en konstnär som hade en stor fest i Mora i helgen med anledning av en retrospektiv utställning, en ny bok om hans konstnärsskap och hans 60-årsdag. Pelle föddes i Sundsvall men har bott i Mora i många år. Han är mest känd för fantastiska träsnitt, ofta med motiv av arbetande kvinnor (t ex ”Vattengång”, hans kanske mest kända bild). Senare har han ofta rört sig i en färsprakande och surrealistisk bildvärld som känns betydligt mer kosmopolitisk i sitt uttryck. Det ena är inte mer Pelle än det andra, bara olika faser, olika uttryck.
Pelle är en lokal konstnär, i stort sett alla Morabor som var där på festen (vi var totalt runt 150 personer) äger minst en målning av honom och är engagerade i hans konstnärskap som jag är säker på att de tycker reflekterar en verklighet som de känner igen sig i. Men med på festen fanns också människor från en mängd andra länder som letat sig dit, vilket avspeglades i de stora flaggor som täckte väggarna i bygdegården (lånade av Vasaloppet för 50 kronor styck, ett vänskapspris kan man förmoda). Pelle har rest och vistats i Frankrike, Ryssland (där han även arbetat med hjälpprojekt), Kanada och många andra platser. Som många konstnärer gör, inte bara idag utan faktiskt även i historien vilket är lätt att konstatera för vilken ordinär museibesökare som helst.
Vi bjöds på musikunderhållning av olika band och överst på programmet stod ”Fanfare pourpour” från Kanada som skulle uppträtt med Lars Hollmer, gamla Samla Mannas-musikern som är en nära vän till Pelle och som tyvärr är mycket svårt sjuk. Detta 17-mannaband är på turné i Sverige med ett program med Lars Hollmers musik. Han är ytterligare ett exempel på en artist som lever en undanskymd tillvaro i Sverige men som har en stor publik utanför Sveriges gränser t ex i Japan, Frankrike och Kanada. I hans musik finns polskan, men också jazzen, Balkan-musik och mängder av andra influenser. Samtidigt bär musiken hela tiden påtagliga drag av sin upphovsman. Så ser kulturen ut på 2000-talet. De flesta av oss ser det som en tillgång, något som berikar. ”Fanfare pourpour” spelar på Fasching i Stockholm i kväll och sedan bär det vidare till bl a till Ljungskile den 15 oktober, och Uppsala den 17 oktober. En upplevelse även utan Lars Hollmer själv på scenen. (Tårtorna är som väl ni redan räknat ut dekorerade med Pelles bilder).
Anna-Lena Lodenius 
Hör du Greger – vad var det för skyggt beteende du talar om? Jag talade om min bok på ABF, men skygg… för vad?Det jag tyckte var så roligt var att Sverigedemokrater tror att min bok Djävulssonaten handlar om dem och uschar sig över boken – när de inte ens nämns i den… det är lite kul, tycker jag. Guilt by self-association, liksom.Antifascist har jag varit sedan barnsben. det handlar om att vara uppvuxen i den svenska folkrörelsetraditionen.MVHOL
Fast Jimmy, mångkultur handlar väl om påtvingade möten? Mångkulturen är väl det som tydligast bekräftar ND’s teori att kulturen skapas av människorna och inte tvärtom?
Att inte tro på begreppet Kultur är väl ungefär som att inte tro på Gravitation.Sedan handlar inte kultur om möten, det handlar om kommunikation vilket är en vesäntlig skillnad.
Meningen med exemplet var att förlöjliga antifascister så där i största allmänhet. Larsmo är allmänt känd som en etablerad författare. Han har rimligen alltid varit demokrat, hävdat humanistiska värderingar och även varit antifascist.Larsmo debuterade emellertid nyligen som professionell antifascist med en uschande bok som fokuserar på studentprotesten i Uppsala i slutet av 30-talet mot förslaget att låta förföjda judiska läkare få komma till Sverige.Jag anspelade främst på Larsmos ledsna och inte så litet konstiga polemik i din egen blogg, kanske även något på vad jag har hört mig berättas om författarens skygga uppträdande strax därefter hos ABF (Sveavägen).Larsmo har sedan deltagit i paneler o.dyl.
Kul, var hände detta? Han har väl en hemsida, eller har han en blogg också numera? Jo jag har träffat Ola Larsmo många gånger men stjärnsyskon är väl att ta i. Dessutom skriver han väl böcker om mycket så professionell antifascist är väl att förminska honom, det stämmer något bättre på mig i så fall (fast jag gör också mycket annat).
Författaren Ola Larsmo (professionell antifascist han oxå) hade några liknande synpunkter när han nyligen prövade sin talang. Det här börjar bli riktigt roligt utlät sig på ett ungefär den säkerligen mycket hygglige mannen. Något som dock ej förmådde dölja den egna oron och den egna misären. Är ni stjärnsyskon?
Ibland tror jag att jag har den här bloggen främst för att jag gillar att reta er! Det är rätt tacksamt.
”….Sverige-demokraterna har en del formuleringar i sitt kommunpolitiska program om att lokal kultur ska visa det nordiska kulturarvet.”Det betyder att man premierar konstnärer som i sin konst skildrar något nordiskt. Konstnärerna får väl syssla med vad dom vill, men kulturbidragen ska ha som syfte att framhäva nordisk kultur. Om konstnären vill skildra något annat med sin talang så får han försörja det själv.Att svenskar sedan har en öppenhet mot annan kultur är ett svenskt särdrag, till skillnad från människor från mellanöstern som inte passar in i ett land med den öppenheten utan ägnar sig åt hedersvåld och hedersmord samt inte klarar av att få sin religion ifrågasatt (muhammedbilderna). Detta betyder inte att svenskar inkluderar vad som helst i sin kultur från utanför Sveriges gränser. Att vi numera har halalslakt och moskeer beror på oförskämda människor från arabvärlden och inte på att svenskarna plötsligt har funnit att islam är en bra religion.
Även om det nu inte existerar någon avskärmad och fix nordisk konst så kan det väl ändå inte vara fel att sträva efter att skapa en sådan. Tycker att ND:s och SD:s ambitioner är goda och lovvärda.Hur de än bär sig åt kommer de naturligtvis inte att lyckas till 100%. Inget annat här i världen lyckas ju fullt ut.Mycket av det vi ser runt om oss brukar betecknas som ”svensk design”. Annat är danskt eller finskt, inte fel det heller. Eller franskt, italienskt, japanskt, kinesiskt, indiskt etc. Kulturen är nationell, sprids dock internationellt. Geggan är däremot ointressant och dödfödd. Om tillfälligtvis inte, så kommer den ändå strax att kvävas i sina lindor.Vi vill inte veta av sörjan.
Det här handlade ju nu om kulturpolitik och där är sd väldigt tydliga (även nd antar jag) med att man ska premiera nordiks kultur. Ett begrepp som jag inte tror på av många skäl. Konsten och kulturen är gränslös, den hör inte hemma i en viss kultur. All intressant kultur handlar om möten, individuella, gruppvis och på olika sätt. Konstnärer är mer än några andra kan jag tänka en slags globetrotters som är öppna för influenser från andra håll i världen. I synnerhet de som arbetar med bilder i första hand, eller med musik. Där alltså ordet inte är det viktiga.
Jag antydde väl okunskap hos dig när du talade om SD:s utrikespolitik. Här känner jag mig rätt vilsen själv.Iom att du nämner SD och deras program finns det väl en politisk pekpinne här, men jag kan inte riktigt se den.
Anna-Lena! Styggar du dig inte väl mycket mot SD nu? Det rör sig om politiska paroller, ej om logik och konsekvens. Varför begära något av SD som varken du själv eller någon annan begär av de övriga politiska partierna?Alla vet väl att mänskligheten utgör en enhet. Så har det varit och så kommer det att förbli – från Adam och Eva fram till oss, deras nutida ättlingar